Tuesday, May 27, 2008

Mitt möte med Eritreas ambassad

Korta anteckningar från möte med Eritreas ambassad:

Den 13 maj träffade jag Yonas Manna Bairu på Eritreas ambassad för att diskutera Dawit Iaacs fall. Som nyvald ordförande för RUG ville jag personligen höra de officiella eritreanska argumenten.

Jag började med att fråga om den senaste tidens ovilja att ta emot de grupper som kommer till ambassaden för att överlämna protestbrev. Yonas Manna Bairu lovade att alla som bokade ett möte också skulle få träffa honom, men att de regelmässigt inte öppnade dörren för delegationer som inte anmält sitt besök.

Han ägnade sedan en lång stund åt att förklara Eritreas historiska bakgrund och det han beskrev som landets känsliga säkerhetspolitiska läge. Han upprepade därefter en rad argument som är väl kända vid det här laget. Att Sverige inte kan göra anspråk på Isaac som medborgare, eftersom han själv skrivit på ett intyg att han är medborgare i Eritrea (trots att de officiellt erkänner dubbelt medborgarskap). Att Isaac och de andra journalister som sitter fängslade varit inblandade i ett försök att göra statskupp. Att de tänker hålla honom kvar så länge det säkerhetspolitiska läget så kräver.

Jag frågade om det finns något, över huvud taget något, som Sverige eller EU eller någon enskild organisation skulle kunna göra för att han ska bli fri. Svaret blev ett mycket deprimerande nej. På min fråga om jag skulle kunna resa till Eritrea som journalist och skriva om landet svarade Yonas Manna Bairu att det rent teoretiskt var möjligt, men att mitt ordförandeskap i RUG möjligen skulle göra det svårt. Han uppgav dock att han principiellt inte har något emot att journalister reser dit ”bara de rapporterar objektivt och speglar landet på ett brett sätt”. Det var lite oklart var dessa kriterier innebär.

När jag försökte hävda att Eritreas beteende gjort att omvärlden fått en mycket dålig bild av landets regering svarade han att man var beredd att betala det priset för rätten att på egen hand avgöra vad som ligger i nationens intresse. Tyvärr ett ganska vanligt argument i nya stater där den nationella självständigheten ställs över grundläggande demokratiska principer.

Kort sagt: inget nytt under solen.

Thursday, May 22, 2008

Vi är inte för en bojkott

Sällan har en liten, ideell organisation fått så snabbt och brett genomslag i medierna, som Reportrar utan gränser, RUG, fick i samband med protesterna mot OS-facklan. Några strategiskt placerade fanor med handklovarna på så var saken klar. Jag hade just valts till ordförande när stormen bröt ut och blev lite förvånad över
en del missuppfattningar i debatten.
Jag tänker dels på frågan om en OS-bojkott. RUG förordar inte någon bojkott av hela OS. Pariskontoret var inne på den linjen för några år sedan men har ändrat sig. Däremot anser vi att världens statsledningar bör stanna hemma från invigningen eftersom Kina inte levt upp till de löften om press- och yttrandefrihet som gavs i samband med att Kina fick OS år
2001.
Dessutom bör både politiker och andra (gärna även idrottare) använda OS för att påminna omKinas övergrepp mot yttrandefriheten.
Jag har också fått många frågor omvår organisations metoder. Ska journalister verkligen ta ställning på det här viset? För det första är RUG inte en publicistisk organisation.
Vi är en ideell förening som arbetar för press- och yttrandefrihet, och i den rollen är det vår plikt att peka på Kinas övergrepp, liksom det är vår plikt att kritisera
övergrepp i andra länder, även i Sverige om det är nödvändigt.
OS har gett oss en möjlighet att sätta fokus på Kina.
Självklart ska vi ta den möjligheten.

Thursday, May 15, 2008

Bra analys av DN

I dag skriver DN, både på ledar- och nyhetsplats, om den markanta skillnaden mellan Kinas och Burmas hantering av den senaste tidens naturkatastrofer. Burmas junta fördröjer hjälpsändningar, stoppar all insyn i katastrofområdet och enligt många uppgifter säljer de utländska sändningar istället för att dela ut dem till behövande.
Kina har visat stor öppenhet efter jordbävningen. Det finns inga tecken på att de stoppar utländsk rapportering och de har gått in med massiva hjälpinsatser.
Det är uppenbarligen skillnad på diktaturer och diktarurer.
Det visar att Kina kommit en bit i sitt arbete för att öppna och humanisera sitt politiska system. Vid tidigare katastrofer har regimen mörkat.
Å andra sidan är Kina Burmas främsta uppbackare, ekonomiskt och politiskt. Så alldeles entydigt är det ändå inte.