Tuesday, May 26, 2009

Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 
Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 
Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.
Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 
Det är verkligen trams. 
NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 
Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här
EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 
NED är underställt kongressen i USA och ständigt föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice or Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.

Sunday, May 24, 2009

Hotad utrikesjournalistik

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare. 
Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier. 
Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid. 
Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik. 
Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem. 
Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten"När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."
En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden?