Friday, December 17, 2010

Företagen tar inte sitt ansvar

I dagens DN står det om Teliasoneras verksamhet i Vitryssland. Hur företaget genom att samarbeta med myndigheterna i diktaturen bidrar till förtrycket. Det är inte första gången Teliasonera och andra liknande företag är ute i blåsväder för att de sätter vinstmaximeringen före etiska överväganden. För några år sedan var det regimen i Azerbadjan som utnyttjade Teliasonera för att avlyssna oppositionella. I demonstrationerna i Iran förra året fick Nokia något av en hatstatus av samma skäl.
I alla såna här sammanhang ursäktar sig företaget med att de påverkar regimen. Ett konstruktivt engagemang. Och själva det faktum att möjligheterna till kommunikation ökar undergräver despotiska system.
De kan ha rätt i det, men det är långt ifrån givet. För det första är det uppenbart så att regimer som den i Vitryssland med hjälp av Teliasonera har hittat metoder att använda tekniken för sina egna syften. Möjligheterna till övervakning ökar. För det andra har dessa företag ofta svårt att peka på ett enda konkret exempel där deras konstruktiva engagemang lett till förändring.
Skälet är antagligen att de varken bryr sig eller har den politiska kompetens som krävs för att trycka på en diktatur. Så även om de på pappret har fina deklarationer om företagets ansvar så betyder det mycket lite i praktiken.
Jag kan förstås ha fel, men jag är rädd att så inte är fallet.
Och statskassan håvar in miljarder från Teliasoneras vinst. Det, om inte annat, borde göra att de politiska påtryckningarna ökar.

Wednesday, December 15, 2010

Våld är ingen lösning

Vid ett seminarium i Uppsala nyligen fördes ett samtal om läget för Dawit Isaak och vilka metoder som är tänkbara för att få honom fri. Den diskussionen är viktigare än någonsin eftersom alla metoder som prövats hittills misslyckats. Flera organisationer och debattörer, jag själv undertecknad, har ju bland annat varit kritiska mot UD:s tysta diplomati, som inte gett något resultat trots att det varit tyst i nio år nu.
Vid seminariet sade Leif Öbrink, ordförande för Stödkommittén Free Dawit Isaak, att "en kula" skulle kunna lösa problemet. Underförstått att den kulan skulle vara ämnad för Eritreas president Afewerki. Reportrar utan gränser tar självklart avstånd från det uttalandet. Våld är ingen metod i en konflikt som bara kan ha politiska och diplomatiska lösningar. Jag inser att det var ett förfluget ord från Öbrinks sida. Han är en sansad och fredligt sinnad person. Icke desto mindre var det olyckligt.

Thursday, December 9, 2010

USA beter sig som Kina

Det är nästan lite mardrömslikt att följa försöken att tysta ned Wikileaks. Man kan ha vilka åsikter som helst om organisationens massiva publiceringar av hemligstämplat material (själv tycker jag att det mesta om än inte allt varit motiverat att publicera) men de metoder som nu används mot dem för tankarna mer till Kina eller Burma än till demokratiska stater. Sedan när blev det förbjudet att publicera läckt material? Sedan när blev det okej att frysa tillgångarna för en organisation som använder sin grundlagsskyddade yttrandefrihet?
Jag är i grunden orolig för utvecklingen. Nästa gång Kina eller någon annan diktatur ger sig på bloggare och cyberdissidenter kan de skaka av sig kritiken och peka på Wikileaks: Se vad ni själva gjorde! Vi agerar bara på samma sätt, för att skydda statens säkerhet eller stabilitet eller vilket argument man nu använder.
Jonathan Lundqvist från Reportrar utan gränser talade om detta i TV4 häromdagen.
Detta innebär inte att jag delar den uppfattning som också framförts, att Julian Assange per deifinition måste vara oskyldig till anklagelserna om våldtäkt och sexuellt ofredande. Det är en brottsutredning som måste skötas på samma sätt som andra brottsutredningar. Allt annat vore bisarrt. Man kan inte hanteras vare sig bättre eller sämre av rättsväsendet bara för att man gjort något stort på ett helt annat område. De som hävdar att han ska särbehandlas måste i så fall motivera varför.