Reportrar utan gränser

Johan och Martin måste friges

2011-12-21T00:26:00.000-08:00

Det blev en fällande dom mot Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Alla farhågor inför domslutet besannades därmed. Regeringen i Addis Abeba nöjde sig inte med de sex månader de båda journalisterna redan suttit i fängelse. De kommer nu att dömas till ett långt fängelsestraff. Det är det mest sannolika.
Antingen kan de söka nåd eller också överklaga. Det beslutet måste vara deras, och jag utgår ifrån att ambassaden i Addis ger dem all tänkbar hjälp under den processen.
Nu måste också kraven på deras frihet bli starkare. Hittills har politiker och diplomater hänvisat till den juridiska processen. Johan och Martin har erkänt att de tog sig in Ogaden och det fanns ju en liten chans att de bara skulle dömas till det.
Men nu blir de samvetsfångar. De är dömda för att de är journalister.
Det är inte heller det enda fallet i Etiopien där journalister på senare tid arresterats. Reportrar utan gränser skrev om detta nyligen.
Nu måste den svenska regeringen trappa upp sitt arbete för Johan och Martin. Carl Bildt måste bli tydligare. Den tysta diplomati som Bildt alltid lutar sig emot har hittills inte fungerat. Nu måste Bildt kräva att de friges.

Det måste bli en friande dom

2011-12-06T00:04:00.000-08:00

Följande artikel är idag publicerad på SvD:s Brännpunkt tillsammans med ett 20-tal undertecknare.

"Idag återupptas rättegången i Etiopien mot de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Sedan förhandlingarna avslutades förra gången har en viktig del av åtalet lagts ned: Johan och Martin riskerar inte längre att dömas för att själva vara terrorister. Men det åtal som kvarstår handlar bland annat om understödjande av terrorism.

En fällande dom skulle vara en tragedi för Johan och Martin personligen liksom för deras familjer. Men det skulle också vara ett grundskott mot press- och yttrandefriheten och ett misslyckande för både den etiopiska och den svenska regeringen.

Regimen i Addis Abeba har på senare tid dömt flera etiopiska journalister till långa fängelsestraff och många andra har tvingats fly utomlands. Organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty International har varnat för utvecklingen.

Vi hoppas och tror att den etiopiska regeringen genom fallet med Johan Persson och Martin Schibbye visar att de respekterar internationella överenskommelser om press- och yttrandefrihet och arbetar för att förbättra klimatet för journalister, på samma sätt som man under de senaste åren framgångsrikt arbetat för att förbättra matsäkerheten och den sociala situationen i landet.

För den svenska regeringen skulle en fällande dom innebära ett bakslag för det egna diplomatiska arbetet, likväl som ett bakslag för regeringens vilja att prioritera press- och yttrandefrihet i det utrikespolitiska arbetet. Sedan Persson och Schibbye fängslades i början av juli har regeringen hållit en mycket låg profil i ärendet och Carl Bildts första kommentar gick ut på att det var olämpligt av två journalister att resa till Ogadenprovinsen.

En fällande dom skulle kräva en grundlig utvärdering av strategin i fall som detta.

Vi hoppas dock på en friande dom. Vi utgår tills vidare ifrån att alla inblandade parter förstår betydelsen av en fri och oberoende journalistik. Av att det finns journalister som är beredda att ta personliga risker för att gräva fram sanningen.

Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?

2011-10-26T00:30:00.000-07:00

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I Dn i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Näthatet

2011-10-19T07:09:00.000-07:00

I dag publicerade SvD en debattartikel av mig där jag försvarade Johans och Martins val att resa med gerillan i Ogaden. Jag hävdade att det är en rimlig journalistisk arbetsmetod i ett läge där det inte finns några andra vägar in i provinsen. Det kom snabbt över 100 svar på SVD:s hemsida och jag måste säga att de gjorde mig lite mörkrädd. Att så många visar en så total oförståelse inför journalistikens arbetsmetoder och pressfrihetens principer är inte bara förvånande, det är direkt märkligt. Okej, jag vet att nätmobben ofta, i skydd av nätets anonymitet, tar i så de spricker och tävlar om att vara mest bigotta, xenofobiska och allmänt puckade. Men ändå!
Ett argumen som återkommer flera gånger i svaren på min artikel är att Johan och Martin skulle vara kommunister. Det kanske de är, jag vet faktiskt inte. Jag har publicerat dem båda i OmVärlden och då har de presterat gedigen oberoende journalistik, inget annat. Men det är klart. Om man tittar på Martins hemsida och kollar vilka tidningar han publicerats i:

Amelia, ETC, Svd, Times London, Passion of business, Re:Public Service, Fokus, Omvärlden, Sydsvenskan, SR-Medierna, Vagabond, Amnesty Press, VG, Journalisten, Filter, Dagens Arbete, Folket i Bild, Ottar, Social Qrage, Frihet, HBL, Fokus

... så hittar man förstås idel kommunisttidningar... eller?

Svåra avvägningar i Isaaks fall

2011-10-19T06:19:00.000-07:00

I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. Jag har själv iböand undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.

Visum beviljat

2011-10-14T00:17:00.000-07:00

Till slut fick journalisterna som sökt visum för att bevaka rättegången i Addis Abeba tillstånd att resa. Reportrar utan gränsers styrelseledamöter Martin Edström och Mattias Lövkvist väntar dock fortfarande på sitt visum, och om de reser ned och kommer de rapportera till flera svenska medier om vad som händer i och kring rättegången. Ni kan bland annat följa deras twitterflöde via tidningen OmVärldens Facebooksida.
Tyvärr vet vi inte riktigt vad som faktiskt ska avhandlas under den första rättegångssejouren. I värsta fall är det bara formalia, rättegången startar i så fall först om ytterligare en tid. Oberoende av vilket tror väl de flesta att det kommer ta i alla fall ett halvår innan dom kan avkunnas, vilket skulle innebär att Johan och Martin, även vid en friande dom, kommer ha suttit där nere i nästan ett år. Vid fällande dom handlar det förstås om en mycket längre period.
De kommer säkert benådas, men det lär i alla fall ta ett par år.
Under tiden fortsätter vi som engagerat oss i deras fall att arbeta här hemifrån. Det är väldigt roligt att insamlingen för deras omkostnader går så bra. Riktigt bra, till och med. I veckan hade vi fått in omkring 250 000 kronor. Det lär täcka deras advokatkostnader och andra omkostnader som är förknippade med tiden i fängelse i Etiopien.

Skandal att neka visum

2011-10-09T23:31:00.000-07:00

Det visar sig nu att Etiopien fördröjer visumprocessen för de svenska journalister som vill resa för att bevaka rättegången mot Johan Persson och Martin Schibbye i Addis Abeba. Det är inget mindre än en skandal, men det visar ju i grunden vilken syn den etiopiska regimen har på press- och yttrandefrihet. I debatten kring åtalet mot Johan och Martin har företrädare för de etiopiska myndigheterna hävdat att utländska journalister visst får tilltträde till landet och att Johan och Martin alltså inte behövde ta hjälp av gerillan i Ogadenprovinsen. Det var en lögn redan från början, och nu vet vi alltså att de inte ens släpper in journalister för att bevaka en rättegång i huvudstaden.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.

Fortsatt osäkert för Johan och Martin

2011-07-07T06:04:00.000-07:00

Det verkar som om Johan Persson och Martin Schibbye, som sitter fängslade i Etiopien, just nu flyttas till huvudstaden Addis Abeba. Det är i alla fall en god nyhet. Det blir enklare för ambassaden att träffa dem och kommunikationen över huvud taget blir enkare. Om det kommer till en rättsprocess blir det också enklare för en advokat att hålla kontakt med dem.
Jag har varit i de flesta mediekanaler de senaste dagarna. Till exempel i Rapport igår och Expressen och P4 idag. Jag har hela tiden utgått ifrån att UD gör ett bra jobb på plats i Etiopien, men en av mina kritiska invändningar har hela tiden varit att de båda svenskarna tydligt måste erkännas som journalister av den svenska regeringen. Men både UD och utrikesministern betraktar detta som ett vanligt konsulärt ärende. Johan och Martin har brutit mot lagen i Etiopien genom att ta sig in i landet illegalt och det betyde också att UD inte tar kostnaderna för deras advokat om det blir en rättslig prövning. Därför har Reportrar utan gränser nu tillsammans med journalistförbundet och en grupp av Johans och Martins kollegor startat en insamling till deras advokatkostnader. Mer information om detta hittar du här.

Regeringen måste agera i Etiopien

2011-07-04T03:10:00.000-07:00

Jag blev förskräckt och oroad när jag nåddes av uppgiften att Martin Schibbye och Johan Persson fängslats i Etiopien. Jag visste att de skulle ge dig in i regionen Ogaden, jag var i kontakt med Martin bara några dagar före deras avresa. Han var medveten om riskerna men ansåg att det var viktigt att det kom ut berättelser ifrån Ogaden, som regimen i Etiopien försökt stänga från omvärlden för att inte riskera rapporter om övergrepp och våld mot civilbefolkningen.
De två svenska journalisterna var där som just journalister, och därför blir gripandet av dem omedelbart en politisk fråga. Det är utmärkt att den svenska ambassaden i Addis Abeba agerar och försöker få kontakt med svenskarna. Men nu måste även den svenska regeringen, som länge sagt att informations- och pressfrihet är en av huudfrågorna i utrikpolitiken, också agera och omedelbart kräva de båda svenskarnas frihet.
Men ännu har den svenska regeringen valt att ligga lågt.
Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade för att de utövat sin journalistiska rätt att rapportera. Om inte det är politiskt, vad är det i så fall?

Vem släppte ut hundarna?

2011-02-22T00:19:00.000-08:00

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Företagen tar inte sitt ansvar

2010-12-17T03:11:00.000-08:00

I dagens DN står det om Teliasoneras verksamhet i Vitryssland. Hur företaget genom att samarbeta med myndigheterna i diktaturen bidrar till förtrycket. Det är inte första gången Teliasonera och andra liknande företag är ute i blåsväder för att de sätter vinstmaximeringen före etiska överväganden. För några år sedan var det regimen i Azerbadjan som utnyttjade Teliasonera för att avlyssna oppositionella. I demonstrationerna i Iran förra året fick Nokia något av en hatstatus av samma skäl.
I alla såna här sammanhang ursäktar sig företaget med att de påverkar regimen. Ett konstruktivt engagemang. Och själva det faktum att möjligheterna till kommunikation ökar undergräver despotiska system.
De kan ha rätt i det, men det är långt ifrån givet. För det första är det uppenbart så att regimer som den i Vitryssland med hjälp av Teliasonera har hittat metoder att använda tekniken för sina egna syften. Möjligheterna till övervakning ökar. För det andra har dessa företag ofta svårt att peka på ett enda konkret exempel där deras konstruktiva engagemang lett till förändring.
Skälet är antagligen att de varken bryr sig eller har den politiska kompetens som krävs för att trycka på en diktatur. Så även om de på pappret har fina deklarationer om företagets ansvar så betyder det mycket lite i praktiken.
Jag kan förstås ha fel, men jag är rädd att så inte är fallet.
Och statskassan håvar in miljarder från Teliasoneras vinst. Det, om inte annat, borde göra att de politiska påtryckningarna ökar.

Våld är ingen lösning

2010-12-15T07:39:00.000-08:00

Vid ett seminarium i Uppsala nyligen fördes ett samtal om läget för Dawit Isaak och vilka metoder som är tänkbara för att få honom fri. Den diskussionen är viktigare än någonsin eftersom alla metoder som prövats hittills misslyckats. Flera organisationer och debattörer, jag själv undertecknad, har ju bland annat varit kritiska mot UD:s tysta diplomati, som inte gett något resultat trots att det varit tyst i nio år nu.
Vid seminariet sade Leif Öbrink, ordförande för Stödkommittén Free Dawit Isaak, att "en kula" skulle kunna lösa problemet. Underförstått att den kulan skulle vara ämnad för Eritreas president Afewerki. Reportrar utan gränser tar självklart avstånd från det uttalandet. Våld är ingen metod i en konflikt som bara kan ha politiska och diplomatiska lösningar. Jag inser att det var ett förfluget ord från Öbrinks sida. Han är en sansad och fredligt sinnad person. Icke desto mindre var det olyckligt.

USA beter sig som Kina

2010-12-09T03:43:00.000-08:00

Det är nästan lite mardrömslikt att följa försöken att tysta ned Wikileaks. Man kan ha vilka åsikter som helst om organisationens massiva publiceringar av hemligstämplat material (själv tycker jag att det mesta om än inte allt varit motiverat att publicera) men de metoder som nu används mot dem för tankarna mer till Kina eller Burma än till demokratiska stater. Sedan när blev det förbjudet att publicera läckt material? Sedan när blev det okej att frysa tillgångarna för en organisation som använder sin grundlagsskyddade yttrandefrihet?
Jag är i grunden orolig för utvecklingen. Nästa gång Kina eller någon annan diktatur ger sig på bloggare och cyberdissidenter kan de skaka av sig kritiken och peka på Wikileaks: Se vad ni själva gjorde! Vi agerar bara på samma sätt, för att skydda statens säkerhet eller stabilitet eller vilket argument man nu använder.
Jonathan Lundqvist från Reportrar utan gränser talade om detta i TV4 häromdagen.
Detta innebär inte att jag delar den uppfattning som också framförts, att Julian Assange per deifinition måste vara oskyldig till anklagelserna om våldtäkt och sexuellt ofredande. Det är en brottsutredning som måste skötas på samma sätt som andra brottsutredningar. Allt annat vore bisarrt. Man kan inte hanteras vare sig bättre eller sämre av rättsväsendet bara för att man gjort något stort på ett helt annat område. De som hävdar att han ska särbehandlas måste i så fall motivera varför.

Vad får en SR-journalist göra?

2010-11-03T08:51:00.001-07:00

I min roll som ordförande för Reportrar utan gränser var jag igår med i Studio Ett och kommenterade det faktum att P3 valt att stänga av en journalist som är medförfattare till den omtalade boken om Kungen. Sveriges Radios programdirektör Björn Löfdahl var också med i programmet och jag måste erkänna att jag fortfarande inte förstår hur de har resonerat. Han säger att journalisten blir avstängd för att hon inte berättat att hon är medförfattare, och då har SR inte kunnat försäkra sig om att arbetet sköts enligt public service-radions höga kvalitetskrav och man har inte kunnat göra en deal med henne om att dela med sig av eventuella scoop och avslöjanden.
Löfdahl verkar faktiskt tro att det arbete en av SR:s journalister utför i en bok är SR:s egendom, även om det utförts på journalistens fritid. Jag känner många radiojournalister som skrivit böcker samtidigt som de jobbat på SR och de har aldrig ställts inför några sådana krav. Flera av dem kontaktade mig också efter inslaget igår och var upprörda över dubbelheten i beskeden från SR.
Dessutom hade journalisten gjort klart med sina chefer om att göra research inför boken. Och det är väl i just det arbetet man gräver fram scoop och avslöjanden? Att hon nu också medverkat i författandet av boken kan inte göra en så stor skillnad att det motiverar en avstängning.
Jag upprepar: Det kan inte det.
Så varför blir frågan aktuellt just i det här fallet? Löfdahl intygar att det inte beror på att detta är en granskning av kungen, men det är svårt att dra någon annan slutsats efter att ha lyssnat till argumenten. P3-ledningen har förstått att det är en kontroversiell bok och då ändrar man sig.
Med detta sagt måste jag tillägga att jag inte på något sätt skriver detta som ett försvar av boken. Det kan mycket väl vara en illa gjord skvallerbok, eller också inte. Min poäng är att det inte är bra för journalistikens integritet om chefer på Sveriges Radio sänder ut signaler som gör hugade författarbegåvningar osäkra och rädda att förlora jobbet.

Ryssland fortsätter hota pressfriheten

2010-01-21T00:12:00.001-08:00

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Dole backar för yttrandefriheten

2009-10-15T13:16:00.000-07:00

I morse kom beskedet att det multinationella företaget Dole tar tillbaka sin anmälan mot den svenske filmaren Fredrik Gertten.

Hans film Banans! handlar om hur bananarbetare från Nicaragua för första gången fick till stånd en rättegång i en amerikansk domstol. De hävdade att de blivit sterila för att Dole använt bekämpningsmedlet DBCP på sina bananplantager.

Dole menar att Gertten förtalat företaget, och krävde i sin stämning att filmen skulle stoppas och att Gertten för all framtid skulle vara förbjuden att uttala sig om Dole.

Livstids munkavle.

Men på senare tid har allt fler utnyttjat sin yttrandefrihet till att kritisera Dole. Beslutet att dra tillbaka stämningen kom samma dag som Gertten skulle träffa företrädare för ICA och regeringen. Bananföretaget var uppenbarligen rädda att de svenska konsumeterna skulle reagera. Money Talks.

Suu Kyi kvar i husarresten

2009-10-02T00:26:00.001-07:00

Hon tilläts överklaga domen på 18 månaders husarrest, men domstolen behandlade aldrig hennes ansökan.
Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi blir därmed kvar i sitt hem på University Avenue över det val juntan utlyst nästa år. Generalerna sitter säkert, som man skulle sagt i Idol.
Samtidigt har det kommit tecken på att både omvärlden och Suu Kyi ändrat strategi. USA talar om att öppna en dialog med juntan, utan att vidhäfta några löften om hävda sanktioner, vilket är bra.
Suu Kyi har skrivit ett brev till juntaledaren Than Shwe där hon öppnar för ett samtal om hur sanktionerna ska kunna hävas.
Problemet är bara att demokratirörelsen länge krävt just detta - en dialog med juntan. Men Than Shwe och hans kompisar har inte lyssnat. De sitter redan på den totala makten i landet, och så länge den inte hotas på något avgörande sätt anser de uppenbarligen att de kan strunta i oppositionen.
Burma håller minst 14 journalister och bloggare fängslade, flera av dem greps efter de stora demonstrationerna på hösten 2007. Bloggaren Zarganar dömdes till elva års fängelse.

Missa inte Burma VJ

2009-09-29T00:43:00.000-07:00

Igår visades filmen Burma VJ på SVT. Jag hade inte sett den förut, vilket var en miss, för det var nog en av de bästa dokumentärer som gjorts över huvud taget. Och det säger jag inte bara för att jag är en burmaskalle.
En grupp journalister beväpnade med små videokameror dokumenterade upproret i Burma 2007. De bar sina kameror gömda i väskor eller under skjortorna. Bilderna är skakiga och oklara, men så gripande att det inte går att sluta titta. Allt samordnas av en journalist i Thailand, som sedan skickar materialet vidare till Democratic Voice of Burma i Oslo.
Under en stor del av upproret för två år sedan var dessa journalister de enda källorna till information från Burma. Och när upproret slagits ned spårades flera av dem upp av säkerhetstjänsten och dömdes till långa fängelsestraff.

Burma VJ går fortfarande att se på SVT Play.

Gummilagar mot pressfriheten

2009-08-31T23:53:00.000-07:00

Ibland är det svårt att se vilka steg som leder mot minskad presfrihet. Jag har tänkt rätt mycket på det de senaste veckorna, när det blåst mot Aftonbladet i konflikten med Israels regering, som ville näpsa en artikelpublicering.
När är man på det sluttande planet? Vilka mekanismer ska man hålla utkick efter?
Serbien har definitivt tagit steget ut på "the slipery slope". I en artikel i DN i dag beskrivs det hur man antagit en lag som ger höga bötesbelopp för medier som publicerar felaktiga uppgifter. Tidningsankor.
Det är precis en sådan gummiparagraf som despotiska regeringar över hela världen använder för att näpsa oberoende journalistik. I Iran är det islam som inte får "kränkas". I Burma är det "nationell stolthet" eller "nationens säkerhet". Exakt vad som passar in i dessa begrepp är lite relativt, och vem som helst kan i princip kastas i fängelse för brott mot reglerna.

Det är kanske lektion 1 i pressfrihetsskolan: Se upp för gummiparagrafer!

Kina drar åt snaran

2009-06-03T00:32:00.000-07:00

Igår kväll arrangerade Reportrar utan gränser ett seminarium om Kina och mänskliga rättigheter. Det blev ett mycket intressant samtal och utvecklingen i landet efter OS. Ett samtal som bidrog till en mer komplex bild av världens mest folktäta nation.
Professor Tom Hart talade om kommunistpartiets propagandakontroll och ifrågasatte de ekonomiska prognoserna för landet. Johan Lagerqvist vid Utrikespolitiska institutet gjorde en intressant analys av yttrandefrihetens ställning i relation till andra mål för samhället och Sverker Lindström beskrev OS som en gigantisk propagandavinst för statsledningen.
Samma dag kom rapporter om hur myndigheterna stänger ned stora delar av internet inför årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. YouTube censurerar, liksom Twitter och andra sociala medier. Alla sökningar på massakern har sedan åratal varit blockerade. I en kommentar till utvecklingen konstaterar Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris att censuren varit så effektiv att många unga i Kina idag inte ens vet att massakern inträffat.
Läs mer om blockeringen av internetsidor i till exempel NY Times artikel.

Dimridåer från Eritrea

2009-05-26T00:57:00.000-07:00

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien.

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna.

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet.

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet? Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED.

Det är verkligen trams.

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika.

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här.

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen.

NED är underställt kongressen i USA och ständigt föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice or Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.

Hotad utrikesjournalistik

2009-05-24T23:36:00.000-07:00

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare.
Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier.
Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid.
Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik.
Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem.
Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten. "När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."
En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden?

Livsfarlig journalistik

2009-03-30T23:12:00.000-07:00

I dag stod det klart att de två amerikanska journalister som gripits på gränsen mellan Nordkorea och Kina ska åtalas av den nordkoreanska regimen. Journalisterna anklagas för "fientliga handlingar" och för att ha olagligt gått över gränsen.

Journalisterna Euna Lee och Laura Ling arbetar för den nätbaserade amerikanska nyhetskanalen Current TV. De greps sedan de gått över den isbelagda gränsfloden Tumen den 17 mars.

Jag har själv gjort såna där saker, gått över gränsen mellan Thailand och Burma illegalt. Det är inte så ovanligt. Gränsen är lång och porös, omöjlig att bevaka, och maktförhållandena inte glasklara. Det sista är förstås inte fallet i Nordkorea, men principen är den samma. Nordkorea vill att journalister håller sig borta. Propagandamaskinen kräver monopol på information till och från och inom landet.

Då blir journalister livsfarliga. Då hamnar Euna Lee och Laura Ling i fara för att de utför sitt jobb.

Putin vs Van Damme

2009-03-26T01:05:00.000-07:00

Actionskådisen och 80-talsikonen Jean-Claude Van Damme, som jag första gången såg i en holländsk rulle som hette Amsterdamned, har träffat Putin.

Det var under lanseringen av hans senaste film, JVCD. Putin hade förklarat varför han gillade Van Damme:

"Det jag gillar med Van Damme är actionbiten - alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika."

Putin kunde möjligen lagt till Georgien. Eller Tjetjenien.

Bra bild av Putins repression

2009-02-25T11:07:00.001-08:00

I går publicerade GP min artikel om Kina, och i dag går man vidare på pressfrihetstemat med en oerhört intressant artikel om situationen i Putins Ryssland. Det är den ryske journalisten Oleg Panfilov, som skriver om myndigheternas hantering av pressfriheten. Hur Putin i princip i klartext beskrivit journalister som ett problem för samhället, och hur rättsväsendet anpassat sig till den hållningen. Mord på journalister klaras mycket sällan upp. Läs artikeln här.

Vad hände efter OS?

2009-02-24T00:10:00.000-08:00

Jag har idag en artikel i Göteborgs Posten där jag diskuterar vad som hände med kritiken av Kinas brott mot pressfriheten och mänskliga rättigheter efter OS. En rapport från Reportrar utan gränser i Paris visar nämligen att mycket lite har gjorts i Kina för att öka mediernas frihet. Utländska reportrar har visserligen samma rörelsefrihet som under OS, men inhemska bloggare, journalister och dissidenter förföljs fortfarande.

Läs min artikel här.

Och rapporten från Paris här.

Vad säger Bildt om Eritrea?

2009-02-24T00:03:00.000-08:00

Jag tänkte inte på det när utrikesdeklarationen lästes upp förra veckan, men det slog mig efter några dagar: Bildt sade inte ett ord om Eritrea och Dawit Isaak.

Är inte det lite märkligt?

Sverige har en enda samvetsfånge ute i världen och han får inte ens ett omnämnande av utrikesministern. Bildt har inte heller svarat på den fråga som jag och andra ställt till honom: varför reser han inte personligen till Eritrea för att samtala om Dawits frihet? Enligt de senaste rapporterna är Isaak sjuk i diabetes. Det var därför han under en kort period fick vård på sjukhus. I Sverige är det inte en livsfarlig sjukdom, men i fångenskap i ett av världens hårdast kontrollerade länder är det en annan sak. Sjukdomen gör Isaaks fall akut. Och vad gör Bildt? Frågan blir tills vidare hängande i luften.

Vi borde veta mer om Turkmenistan

2009-02-11T11:31:00.000-08:00

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens informationssidor.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Smygreklam också ett hot mot journalistiken

2009-02-06T06:36:00.000-08:00

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.

Expressen hade en artikel om detta idag.

Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.

Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position.

Gör något för Isaak, nu!

2009-02-03T23:50:00.000-08:00

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea.

Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats.

Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare.

Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.

Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea.

Fler som Saviano

2009-01-25T12:57:00.000-08:00

I fredags kom jag hem från ett möte med Reportrar utan gränser i Paris. Vi har sådana möten två eller tre gånger per år, när vi kan träffa de andra landssektionerna av organisationen. Det blir ofta intressanta diskussioner om hur våra sektioner arbetar, vad vi prioriterar och hur pressfriheten ser ut i våra respektive länder.
Av Silvia, som arbetar på den italienska sektionen, fick jag veta att Roberto Saviano, som hotats till livet av maffian och nu lever med ständigt polisskydd, är långt ifrån ensam. Han är en av sju journalister som just nu hotas till livet och måste gömma sig.
Det är en rätt märklig siffra. Sju personer som försökt granska makten och som därför fått hela sina liv förstörda.
Sedan berättade den spanska sektionen att 60 spanska journalister just nu lever med polisskydd.
En dyster tanke. En dyster verklighet.

Isaac behöver mer stöd

2009-01-15T06:41:00.000-08:00

I dag antog EU-parlamentet ett uttalande till stöd för frigivningen av Dawit Isaac och de andra journalister som sitter fängslade i Eritrea. Reportrar utan gränser har länge engagerat sig fallet Isaac och alla röster som sätter press på Eritreas regering är välkomna.

Synd bara att den svenska regeringens insatser är så oklara, eller i vart fall höljda i dunkel. Regeringen tillämpar tyst diplomati. Det betyder att allt som sägs i fallet, det sägs mellan skål och vägg i samtal mellan den svenska regeringens företrädare och regeringen i Eritrea.

Det kan vara en utmärkt väg för att få fängslade människor frigivna. Uppmärksamhet i medierna eller stora kampanjer kan göra att fallet får större politisk laddning, och därmed höjs insatserna för ett frigivande.

Men Isaac har suttit fängslad i sju år. Ja, faktiskt lite mer än sju år. Och regeringen i Eritrea har inte ens erkänt Sveriges rätt att lägga sig i fallet. De hävdar bestämt att Isaac är meborgare i Eritrea, och de vägrar acceptera hans dubbla medborgarskap.

I det läget måste Sverige skärpa tonläget. Genom EU skulle man till exempel kunna villkora unionens bistånd till Eritrea. Pengarna fryser inne om inte journalisterna friges. Men så hårt verkar den svenska regeringen inte vilja gå fram.

Tyvärr.

Läs gärna Lars Adaktussons krönika om detta i Svd häromdagen.

Får man inte stödja Israel och jobba på Migrationsverket?

2009-01-13T00:35:00.000-08:00

För några dagar sedan berättade DN om Lennart Eriksson, som fått sparken från Migrationsverket för att han bloggat till stöd för Israel.
Tingsrätten har behandlat fallet och anser att Migrationsverket handlat felaktigt, men verket vill hellre köpa ut Eriksson än ta tillbaka uppsägningen.
Missförstå mig inte nu. Jag är själv djupt, djupt kritisk till Israels politik gentemot palestinierna. Attackerna mot Gaza är en massaker som för lång tid kommer försvåra möjligheterna till en fredlig lösning i Mellanöstern. EU borde se över sina handelsförbindelser som Israel för att markera sitt missnöje med kriget. Dessutom har Israel på ett ytterst flagrant sätt stoppat flödet av fri information från Gaza.
Det hindrar inte att jag försvarar rätten att uttala sitt stöd för Israel. Det hade kanske varit en annan sak om Eriksson uttalat sig i en fråga som direkt berör hans arbete som handläggare på Migrationsverket. Om han till exempel gjort rasistiska uttalanden mot muslimer. Men rätten att uttala sig politiskt till stöd för Israel, den rätten måste han ha på samma sätt som alla andra medborgare i samhället.

Israels övergrepp mot pressfriheten

2009-01-07T05:14:00.000-08:00

Få nyheter de senaste åren har berört mig så illa som massakern i Gaza. Israels monumentala överreaktion kommer bli förödande på längre sikt. Isoleringen av Gaza och de internationella sanktionerna har gjort Hamas starkare. Kriget kommer, tror jag, ytterligare stärka de militanta delarna av rörelsen. Och vad vinner Israel på det? Kommer raketbeskjutningen upphöra? Eller självmordsbomberna? Knappast.
Kriget har även ökat övergreppen mot pressfriheten. Redan tidigare hade Israel hindrat journalister från att arbeta i Gaza. Nu kräver de total kontroll över alla som vill rapportera från området. Man vill hindra berättelserna om civila offer från att nå omvärlden. Istället slussas grupper av journalister omkring i Södra Israel där de får beskåda effekterna av Hamas raketbeskjutning. Raketerna måste fördömmas, men de kan inte jämföras med den massiva, förkrossande militära insats som Israel satt in de senaste dagarna.
New York Times har en bra artikel om pressens svårigheter i kriget.

Saviano berörde

2008-12-04T04:50:00.000-08:00

Jag såg delar av Roberto Savianos framträdande på Kulturhuset förra veckan, och som alla andra som var där blev jag väldigt berörd. Att tvingas leva under så genomkontrollerade förhållanden måste vara extremt påfrestande.
Han gjorde själv bedömningen att det var boken Gomorras stora spridning som gjort att Camorran riktade sitt dödshot mot honom. Om boken sålt i några få exemplar och endast i Italien hade de kunnat rycka på axlarna. Det är en viktig notering. Dagarna innan hans besök intervjuades jag av Kulturnyheterna, som ställde frågan om inte maffian tjänade på den stora uppmärksamheten. Har inte maffian alltid önskat ett visst mått av kändisskap?
Så är det kanske, men maffians fåfänga handlar om de yttra attributen. Om bilden av några macho typer som sätter hedern främst och lever ett kontrollerat liv i lyx. De vill inte få hela sin verksamhet kartlagd och analyserad, vilket är exakt vad Saviano gjort i sin bok. När han avslöjar maffians nätverk av kontakter i näringslivet och politiken går han för långt, särskilt som boken sålts i så stora upplagor.
Det blir därmed ett lysande argument för yttrandefriheten. Ju fler som kan läsa om vidriga övergrepp, desto mer rädda blir förbrytarna.

Samspel mellan maffian och medierna?

2008-11-25T05:48:00.000-08:00

Jag kom just från en intervju med Kulturnytt. De gör ett inslag med anledning av att Roberto Saviano är i stan. Deras grundfråga var lite märklig: samspelar maffians intressen med mediernas, när offentligheten blir så stor kring Saviano?
Det är klart att det är en balansgång. I vissa fall är det skäkert så, att mediernas uppmärksamhet hjälper till att blåsa upp en kriminell organisation eller liknande när de hotar journalister eller författare. Som grundhållning tror jag dock att kränkningar mot yttrandefriheten bäst bekämpas med att man använder yttrandefriheten.
Och i fallet med Saviano är det rätt uppenbart. Hans bok Gomorra är en kartläggning av maffians nätverk, både i Neapel, i Italien och internationellt. Man blir rätt häpen över dess makt.
I det läget vill de tysta Saviano. Jag tror att stor uppmärksamhet kring fallet ökar maffians insats. Ju fler som känner till detta, ju fler kommer de att stöta sig med om de verkställer sitt hot.
Jag tror att Saviano själv ska uttala sig i frågan i Kulturnytt ikväll. Det ska bli intressant att höra vad han säger.

Bra med ökat tryck mot Indien

2008-11-21T05:31:00.000-08:00

Har just fått ett samtal från Euro News. De ville ha kommentarer om att Indiska ambassaden i Stockholm sägs ha en svart lista med journalister som inte ska beviljas visum till Indien för att de skrivit kritiskt om landet tidigare.
Jag hade inte så mycket att tillägga, bara det vi redan sagt i ett pressmeddelande. Att det är en skandal om en demokrati som Indien lägger sig till med den här sortens förtryckande arbetsmetoder. Att svenska journalister måste ha frihet att rapportera om det de ser och upplever i världens största demokrati.
En sak är dock ny jämfört med för en vecka sedan: Indiska ambassaden har inte sagt något om skandalen.
Jag förväntar mig att vi snart får en kommentar från ambassadören. Har de en svart lista? Kommer svenska journalister fa problem med visum även framöver? Hur motiverar de i så fall detta?
Under tiden gläds jag åt att Europeiska medier uppmärksammat problemet. Allt tryck mot Indien i den här frågan är bra.

Fackliga rättigheter hotade

2008-11-20T05:17:00.000-08:00

Jag har just varit på LO:s, TCO:s och Amnestys presskonferens där de berättat om den årliga rapporten om fackliga rättighter.
Det var en rätt dyster rapport.
Förra året dödades 91 människor för att de engagerat sig fackligt. Tusentals fängslades eller förlorade jobbet. Colombia är ett av de värsta länderna, med 39 dödade. Det där känner vi inom Reportrar utan gränser till. Under de senaste fem åren har vi haft ett projekt i Colombia som handlat om att bygga upp ett nätverk av journalister som kan rapportera om övergrepp mot pressfriheten.
Irak är ett annat land där övergreppen är många. Något förvånande gäller det även USA, främst för att omkring 30 miljoner löntagare saknar rätt att förhandla kollektivt.
Orimligt, förstås.
Amnestys generalsekreterare Lise Berg var med på presskonferensen, och hon gjorde en viktig analys: fackliga rättigheter, eller för den delen alla sociala och kulturella rättigheter, är lika viktiga som politiska rättigheter. På den punkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna glasklar. Det finns ingen prioritering i FN-dokumentet. De olika formerna av rättigheter samverkar med varandra. Utan sociala rättigheter urholkas yttrandefriheten eller rätten att rösta. Utan yttrandefrihet kan samhället aldrig veta om de sociala rättigheterna respekteras.

Nytt drag i bloggen

2008-11-17T05:40:00.000-08:00

Jag har varit hopplöst dålig på att uppdatera den här bloggen. Särskilt illa eftersom det under hösten hänt så otroligt mycket på pressfrihetens område som varit värt att kommentera. Saviano, Cachos pris av Svenska PEN, fänglsanden av bloggare och journalister i Burma osv osv.
Mitt i allt detta kom det ju också en god nyhet. För några veckor sedan frigavs den burmesiske journalisten och aktivisten U Win Tin, som suttit i fängelse i nitton år. Han är nästan 80 år gammal och ändå meddelade han omedelbart efter sin frigivining att han skulle fortsätta kampen mot Burmas militärjunta. Var kommer den kraften ifrån? Vad får en människa att riskera allt när han just återvunnit livet?
Jag kan inte riktigt uttrycka hur mycket jag beundrar den hållningen hos alla de som fängslas för sina texter eller radioprogram eller tv-rapporter.
Nåja, från och med nu ska jag i alla fall skärpa mig med bloggen!

Svårt att betygsätta idrottsministern

2008-08-12T04:08:00.001-07:00

Det kom ett telefonsamtal till vårt kontor på Reportrar utan gränser. Det var en medarbetare till kultur- och idrottsminister Lena Ahdelson-Liljeroth. Hon ville berätta att jag fel när jag kritiserade ministern inför hennes Kina-besök. Tvärtemot vad hon sade i en DN-intervju hade hon nämligen tagit upp frågan om pressfrihet och mänskliga rättigheter när hon träffade sin kinesiska kollega.
Utmärkt i så fall. Hennes besked i DN var inte bara märkligt, det var alldeles huvudlöst.
Om hon verkligen kritiserade Kinas övergrepp mot journalister och oliktänkande så gjorde hon trots allt någon nytta. Även om det är svårt att veta vad som verkligen sagts mellan två politiker bakom stängda dörrar.
Det hindrar inte att vi fortfarande är kritiska till att hon deltog på OS-invigningen. Hade hon stannat hemma från den hade hon gjort en tydligare, offentlig markering, istället för att göra sig till en bricka i ett propagandaspel.

Och här är bilden

2008-07-22T03:49:00.000-07:00

De fick en hel värld att reagera för fyrtio år sedan när de använde OS som en arena för en politisk protest mot rassegregationen i USA.
John Carlos, som kom trea på 200 meter i OS 1968, och Tommie Smith, som vann, och så jag.
Det är jag som står i mitten.

Möte med två hjältar

2008-07-22T02:49:00.000-07:00

Semestern är slut, även om det inte blev helt ledigt nån gång. Frågan om OS i Kina och de mänskliga rättigheterna där ligger högt på mediernas dagordning och jag har ägnat var och varannan dag åt att tala med journalister om Reportrar utan gränsers linje.
I går fick jag så tillfälle att träffa två av mina stora hjältar. Tommie Smith och John Carlos. 1968 blev de kända över hela världen när de reste sina händer i en black power-gest under prisutdelningen på OS i Mexico.
Jag träffade dem i anslutning till Rakt på med KG Bergström och den efterföljande diskussionen i programmet handlade om OS i Kina.
Poängen är nämligen att Carlos och Smith stängdes av från OS. De skickades hem från spelen för att de vågade uttrycka sin åsikt. Deras berättelse visar hur bisarra IOK:s regler är.
IOK:s motargument är att alla idrottare har rätt att säga vad de vill utanför OS-arenorna.

Det argumentet blir löjligt när man placerar OS i Kina. Kina kränker konsekvent pressfriheten och andra mänskliga rättigheter. De som skulle genomföra en protest utanför någon av arenorna skulle sannolikt dömas hårt av det kinesiska rättsväsendet.

I samtalet i Rakt på med KG Bergström medverkade även IOK:s representant Pernilla Wiberg och Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso. Wiberg försvarade IOK:s regler, men jag blev inte klok på hennes argument. Hon hade nämligen inga. Regler är regler, och därför ska de följas, menade hon ungefär. Hon sade också att andra deltagare kan bli kränkta om någon atlet förmedlar ett politiskt budskap.
Men hallå!
Det gäller väl för alla politiska budskap i så fall. Frågan är varför det ska leda till att man förbjuder alla åsikter på OS-arenorna. Varför råder inte yttrandefrihet där?

Jag hoppas snart kunna publicera en bild på Carlos, Smith och... mig själv. Fåfängan måste få sitt:)

Hyckleri Federley

2008-06-19T04:47:00.000-07:00

Tårarna hjälpte inte. I dag är domen stenhård mot Fredrik Federley, Annie Johansson och de andra borgerliga politiker som höll show i tisdags. De låtsades tveka, försökte få det att framstå som att de fått sin vilja igenom, och igår röstade de ändå igenom FRA-lagen.
I nästan allt liknar de nya reglerna nu det förslag som först lades fram på riksdagens bord. Förändringarna är kosmetiska. I grunden betyder det att FRA får rätt att samla in all datatrafik som passerar landets gränser. Okej, 99,9 procent av allt som skrivs kommer aldrig läsas, men det spelar ingen roll för helhetsintrycket.
Tänk om någon hade föreslagit att en statlig myndighet ska få öppna och kopiera all papperspost i landet. Det hade aldrig gått att driva igenom. Själva tanken är löjlig. Men så fort de handlar om elektronisk post är det som om normala demokratiska reflexer sätts ur spel. Som om internet fortfarande bara är på låtsas.
Det är på allvar. Blodigt allvar. Och nu har staten försäkrat sig om ett instrument som i fel händer kan utnyttjas för att kränka yttrandefrihet och demokratiska grundvärden.

Rösta rätt centern!

2008-06-16T11:56:00.000-07:00

In i det sista är det oklart hur riksdagen ställer sig till den så kallade FRA-lagen, som ska låta Försvarets radioanstalt (FRA) ta del av all telefon-, sms- och epost-trafik till och från Sverige.
I kväll har centerns riksdagsgrupp diskuterat förslaget, och det visar sig att flera ledamöter tvekar om att rösta ja till förslaget. Sedan tidigare har Fredrik Federley och Annie Johansson uttryckt att de tvivlar på om det är lämligt att ge FRA ett så total kontroll över medborgarnas informationsutbyte.
Låt oss hoppas att centern tar sitt förnuft till fånga. Den här frågan är allt för viktig för att riksdagsledamöterna slaviskt ska följa en borgerlig allianslinje.

Mitt möte med Eritreas ambassad

2008-05-27T03:33:00.001-07:00

Korta anteckningar från möte med Eritreas ambassad:

Den 13 maj träffade jag Yonas Manna Bairu på Eritreas ambassad för att diskutera Dawit Iaacs fall. Som nyvald ordförande för RUG ville jag personligen höra de officiella eritreanska argumenten.

Jag började med att fråga om den senaste tidens ovilja att ta emot de grupper som kommer till ambassaden för att överlämna protestbrev. Yonas Manna Bairu lovade att alla som bokade ett möte också skulle få träffa honom, men att de regelmässigt inte öppnade dörren för delegationer som inte anmält sitt besök.

Han ägnade sedan en lång stund åt att förklara Eritreas historiska bakgrund och det han beskrev som landets känsliga säkerhetspolitiska läge. Han upprepade därefter en rad argument som är väl kända vid det här laget. Att Sverige inte kan göra anspråk på Isaac som medborgare, eftersom han själv skrivit på ett intyg att han är medborgare i Eritrea (trots att de officiellt erkänner dubbelt medborgarskap). Att Isaac och de andra journalister som sitter fängslade varit inblandade i ett försök att göra statskupp. Att de tänker hålla honom kvar så länge det säkerhetspolitiska läget så kräver.

Jag frågade om det finns något, över huvud taget något, som Sverige eller EU eller någon enskild organisation skulle kunna göra för att han ska bli fri. Svaret blev ett mycket deprimerande nej. På min fråga om jag skulle kunna resa till Eritrea som journalist och skriva om landet svarade Yonas Manna Bairu att det rent teoretiskt var möjligt, men att mitt ordförandeskap i RUG möjligen skulle göra det svårt. Han uppgav dock att han principiellt inte har något emot att journalister reser dit ”bara de rapporterar objektivt och speglar landet på ett brett sätt”. Det var lite oklart var dessa kriterier innebär.

När jag försökte hävda att Eritreas beteende gjort att omvärlden fått en mycket dålig bild av landets regering svarade han att man var beredd att betala det priset för rätten att på egen hand avgöra vad som ligger i nationens intresse. Tyvärr ett ganska vanligt argument i nya stater där den nationella självständigheten ställs över grundläggande demokratiska principer.

Kort sagt: inget nytt under solen.

Vi är inte för en bojkott

2008-05-22T11:09:00.000-07:00

Sällan har en liten, ideell organisation fått så snabbt och brett genomslag i medierna, som Reportrar utan gränser, RUG, fick i samband med protesterna mot OS-facklan. Några strategiskt placerade fanor med handklovarna på så var saken klar. Jag hade just valts till ordförande när stormen bröt ut och blev lite förvånad över
en del missuppfattningar i debatten.
Jag tänker dels på frågan om en OS-bojkott. RUG förordar inte någon bojkott av hela OS. Pariskontoret var inne på den linjen för några år sedan men har ändrat sig. Däremot anser vi att världens statsledningar bör stanna hemma från invigningen eftersom Kina inte levt upp till de löften om press- och yttrandefrihet som gavs i samband med att Kina fick OS år
2001.
Dessutom bör både politiker och andra (gärna även idrottare) använda OS för att påminna omKinas övergrepp mot yttrandefriheten.
Jag har också fått många frågor omvår organisations metoder. Ska journalister verkligen ta ställning på det här viset? För det första är RUG inte en publicistisk organisation.
Vi är en ideell förening som arbetar för press- och yttrandefrihet, och i den rollen är det vår plikt att peka på Kinas övergrepp, liksom det är vår plikt att kritisera
övergrepp i andra länder, även i Sverige om det är nödvändigt.
OS har gett oss en möjlighet att sätta fokus på Kina.
Självklart ska vi ta den möjligheten.

Bra analys av DN

2008-05-15T02:02:00.000-07:00

I dag skriver DN, både på ledar- och nyhetsplats, om den markanta skillnaden mellan Kinas och Burmas hantering av den senaste tidens naturkatastrofer. Burmas junta fördröjer hjälpsändningar, stoppar all insyn i katastrofområdet och enligt många uppgifter säljer de utländska sändningar istället för att dela ut dem till behövande.
Kina har visat stor öppenhet efter jordbävningen. Det finns inga tecken på att de stoppar utländsk rapportering och de har gått in med massiva hjälpinsatser.
Det är uppenbarligen skillnad på diktaturer och diktarurer.
Det visar att Kina kommit en bit i sitt arbete för att öppna och humanisera sitt politiska system. Vid tidigare katastrofer har regimen mörkat.
Å andra sidan är Kina Burmas främsta uppbackare, ekonomiskt och politiskt. Så alldeles entydigt är det ändå inte.

Det är Kina som är problemet

2008-04-24T02:26:00.000-07:00

Efter den senaste tidens aktioner mot OS-facklan, bland annat från Reportrar utan gränsers sida, får jag nu hela tiden frågor om det är rätt att journalister protesterar på det viset. Nyligen pratade jag med tidningen Journalisten, och fick frågan om det inte kan vara kontraproduktivt. Tänk om Kina gör det svårare för journalister att arbeta på grund av Reportrar utan gränser.
Det är på flera sätt en märklig fråga.
Reportrar utan gränser har alltid arbetat för pressfrihet i världens länder. På senare tid har man genomfört ett antal helt fredliga aktioner för att sätta fokus på Kinas övergrepp. Det kan inte vara vårt problem om det får Kina att ytterligare skärpa sin censur. Det kan inte vara vårt problem om Kinas ledare drar den slutsatsen av att de nu möts av internationell kritik.
Med detta sagt vill jag också passa på att säga att alla aktioner för pressfriheten självklart måste genomföras på ett sådant sätt att de inte i sig själva är ett hot mot den friheten. Men några sådana missgrepp har jag ännu inte sett.

Kappelin skriver klokt om Italien

2008-04-22T03:52:00.000-07:00

I dagens Journalisten gör Kristina Kappelin en intressant analys av massmedier och journalistik i Italien. När Berlusconi nu gör comeback som premiärminister rasar en samlad kår av vänsterdebattörer, skriver Kappelin. Men censuren, eller kanske ska man skriva självcensuren, uppfanns inte av Berlusconi. "Varje stor drake i landet är direkt knuten till politiska eller ekonomiska maktcentra".
Samtidigt, tror jag att hon menar, är Berlusconis ställning unik eftersom han samtidigt är landets högste politiske ledare och den störste medieägaren.
En intressant krönika. Läs den här!

Fotograf från AP ska friges

2008-04-15T00:46:00.000-07:00

Imorgon friges den sedan nästan två år fängslade fotografen Bilal Hussein. Han fängslades av amerikanska trupper i Irak och anklagades för samröre med terrorister. Hussein hade gjort det till sin specialité att fotografera effekterna av terrordåd efter den amerikanska ockupationen, och var bland annat med som en av flera fotografer som fick Pulitzerpriset 2005.
Den amerikanska militärledningen fattade misstankar mot honom eftersom han alltid var på plats först av alla journalister, och militären hävdade till en början att de hade mycket goda bevis mot honom. Men nu släpps han alltså utan rättegång, efter mycket lång tid i häkte.
Hans tid i fängelse påminner oss om de övergrepp mot press- och yttrandefriheten som skett i skuggan av det så kallade kriget mot terrorismen. Vi får aldrig släppa den frågan, hur många övergrepp som än görs i länder som Burma och Kina. Länder i Väst har ett särskilt ansvar för pressfriheten, eftersom det är våra regeringar och politiker som säger sig försvara själva idén.
Då måste man göra det även i praktiken.

Halvägs av Reinfeldt

2008-04-12T05:10:00.000-07:00

Under trycket av en nästan förvånansvärt stark opinion i Sverige tycks Reinfeldt, trots sin tvehågsenhet tidigare i veckan, haft med sig en lista med samvetsfångar som borde friges när han träffade Kinas ledare i Peking.
Om så är fallet är det bra. Kraven på att statsministern ska tala klarspråk med Hu Jintao och vuxit sig allt starkare sedan protesterna i Tibet krossades av Kinas militär för ett par veckor sedan. Han tycks ha mött sina kritiker halvvägs. Men han sade inget om Dalai Lama och det framgår inte om han lyft fram pressfriheten i sin kritik av Kinas övergrepp.
Dessutom väntar vi på att regeringen ska ändra inställning och bokotta OS-invigningen också. Ett krav som bland andra Reportrar utan gränser ställt.

Tomt på hedersläktaren

2008-04-11T03:38:00.001-07:00

FN:s generalsekreterare Ban Ki Mon uteblir från OS-invigningen. Det gör även Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, liksom Tysklands och Polens regeringschefer och EU-parlamantets talman. Parlamentet anser att alla politiker bör stanna hemma från OS så länge Kinas ledning vägrar tala med Dalai Lama.
Den svenska regeringen håller dock benhårt fast vid att de ska vara med vid OS-invigningen.
Det kan bli ensamt på hedersläktaren. Några representanter från Burma, Nordkorea och Sverige.

Grekland åtalar för OS-protest

2008-04-11T02:04:00.001-07:00

De tre representanter för Reportrar utan gränser som greps i samband med protesten mot OS-facklan i Grekland förra veckan kan komma att åtalas. En åklagare undersöker just nu möjligheten att väcka åtal för "kränkning av nationell symbol".
En rätt märklig åtalspunkt i ett land som säger sig respektera yttrandefriheten. Särskilt som protesten riktade sig mot Kina, inte den grekiska OS-historien.
De greker som varit upprörda mot aktionen har också nämnt Reportrar utan gränsers förvanskning av OS-symbolen som en kränkning. Men den symbolen ritades faktiskt av en fransman, så det faller också platt till marken.
Om de döms i Grekland kan de få ända upp till ett års fängelse. Men så långt går det inte.

Motoffensiv

2008-04-04T01:26:00.000-07:00

Det verkar oklart hur många journalister som faktiskt arresterades igår. Fem, säger vissa uppgifter, åtta säger andra. Helt klart verkar det vara att det rör sig som journalister som inte ackrediterat sig. Det är en metod som jag själv ibland använt när jag rest i diktaturer. Vill man inte ha en "ryggsäck", det vill säga en säkerhetsagent eller "guide" med sig på resan måste man ofta göra så.
Helt klart verkar det också pågå en maktkamp inom det styrande partiet Zanu-PF. Mugabe verkar inte förstå att han förlorat och folk runtomkring honom slåss för sin politiska överlevnad och sina ekonomiska privilegier.

Protestera mot Mugabe

2008-04-03T13:04:00.000-07:00

Enligt uppgift har åtta journalister ikväll arresterats på ett hotell i Zimbabwe. Nyheten är mycket alarmerande. President Robert Mugabe har dragit ut på offentliggörandet av resultatet i helgens presidentval, och hela Zimbabwe håller andan. I det läget kan arresteringen av journalister vara ett tecken på att han är på väg att åter ta greppet om sitt hårt prövade land.
Journalister har länge arbetet under hårt tryck från Mugabes regim. För några år sedan sprängdes en bomb i den oberoende tidningen Daily News tryckeri, många inhemska journalister anklagas för att vara opatriotiska och förföljs av myndigheterna.
Omvärlden måste nu protestera mot Mugabes hantering av hela valprocessen, liksom mot arresteringen av åtta journalister i Harare.

Vad ska Lindberg göra?

2008-04-01T05:34:00.000-07:00

Reportrar utan gränsers avslöjande att regimen i Kina inte tänker leva upp till sitt löfte att låta utländska journalister arbeta fritt under OS har slagit ned som en bomb.
Det dokument Reportrar utan gränser kommit över slår fast att lokala myndigheter ska göra allt för att leda journalisterna in på ämnen och nyheter som är ofarliga för regimen. Särskilda propagandaenheter ska utbilda allmänheten så att de kan ge ”rätt” svar på journalisternas frågor. Hela strategin andas kontroll och begränsningar.
De flesta visste väl detta, men nu finns det svart på vitt.
Ett tungt avslöjande för de kinesiska OS-arrangörerna.
Och vad säger Internationella olympiska kommittén, IOK?
Sveriges representant Gunilla Lindberg lovar att kräva en förklaring av den kinesiska regimen. Det är bra, men vad ska IOK göra om Kina ändå inte lever upp till det löfte man avgav när man fick OS för sju år sedan? Ska IOK ställa in hela arrangemanget?
Självklart blir det inte så. Spelen blir av, hur mycket Kina än kränker de mänskliga rättigheterna. En bra bild av de moraliska dilemma IOK satte sig i när Kina fick spelen. IOK är nästan som gisslantaget av världens största diktatur. Alla frågor besvaras med att den olympiska rörelsen inte ska politiseras. Samtidigt är det just detta Kina gör.
Hur Lindberg och hennes kollegor än gör blir det fel.