Dags att gå vidare

För drygt fyra år sedan fick jag ett samtal jag inte alls hade väntat mig: Det var Eva Elmsäter, som i rollen som valberedare för Reportrar utan gränser ställde frågan om jag ville bli ordförande för organisationen. Jag tackade ja, och har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Det har varit ett privilegium att arbeta med pressfrihets- och yttrandefrihetsfrågor i en av Sveriges intressantaste människorättsorganisationer. Men nu är det dags att gå vidare, och jag har ikväll meddelat styrelsen att jag ställer min plats till förfogande. Det ligger ingen dramatik bakom beslutet. Jag har helt enkelt insett att min tid inte räcker till för allt jag håller på med (två halvtidsjobb, OmVärlden och frilans, som båda är minst trekvartstid, tre barn, pendling till Flen, författarskap osv.). Nu är en bra tid att lämna över till nya krafter inom RUG. Det har varit fyra mycket lärorika år. Det började med kampanjen inför OS i Kina, då vi och andra MR-organisationer satte fokus på övergreppen mot pressfrihet och mänskliga rättigheter. Kina är en tydlig symbol för den nya världsordningen, där ökad ekonomisk frihet inte nödvändigtvis går hand i hand med en demokratisk utveckling och där omvärlden mest på ett symboliskt plan verkar bry sig så om att journalister och dissidenter sitter fängslade. Därefter har jag haft anledning att fördjupa mig i en rad olika länder och problemområden. Morden på flera dussin journalister i Filippinerna satte fokus på situationen för pressen där. Vårt biståndsprojekt i Colombia och beslutet att ge Claudia Duque vårt pressfrihetspris 2010 gjorde det nödvändigt att lära mer om utvecklingen i Latinamerika. När Mohammed Omer fick priset hamnade läget i Gaza i centrum för vår uppmärksamhet, och den svåra misshandeln av honom när han sedan återvände till Gaza visade på ett brutalt sätt hans och hans kollegors utsatta läge på ockuperad mark. Allra tydligast kommer jag dock – förstås – att minnas våra kampanjer till stöd för Dawit Isaak och under det senaste året för Johan Persson och Martin Schibbye. Det arbetet, som ännu så länge är sorgligt resultatlöst, har i högsta grad bidragit till att den svenska debatten om pressfrihet varit mer intensiv än kanske någonsin tidigare. Under det senaste året har jag suttit i otaliga samtal och debatter om journalistikens villkor, dess gränser och förändrade roll i en tid då bloggar och sociala medier blivit allt viktigare som förmedlare av nyheter och verklighetsbilder. Jag tror att summan av detta arbete gjort att Reportrar utan gränser i dag är en mer välkänd och förhoppningsvis även viktigare organisation än för fyra år sedan. Det finns också ett annat skäl till att det känns rätt att lämna över ordförandeskapet just nu: det finns just nu många som kan ta över. Reportrar utan gränser är en liten organisation, mindre än de flesta tror när de bedömer föreningen med utgångspunkt från mediegenomslaget. Men vi är starka i den meningen att organisationen har en aktiv, levande styrelse och massor av dedikerade medlemmar. Det har alltid varit mitt mål i organisationer där jag varit aktiv, att vara med och skapa ett engagemang och en aktivitet som gör att ingen enskild person är oumbärlig. Så är det i Reportrar utan gränser i dag. Tack för den här tiden! Det har varit det överlägset roligaste uppdrag jag någonsin haft. Nu är det dags att gå vidare.

Medvetet av syriska regimen

Det verkar nu som om den syriska regimen medvetet valde att bomba sönder det provisoriska presscentret i Homs. Skälet: att tysta den sista kanalen ut för de som ville att omvärlden skulle få veta vad som händer med civilbefolkningen. Enligt en fransk journalist som lämnat Homs för några dagar sedan var det allmänt känt att byggnaden användes av journaister, och att det var den enda plats i Homs som hade en fungerande länk till internet. Läs mer i Guardian.

Två döda journalister

För bara ett par dagar sedan kom CPJ:s rapport om att 2011 innebar ett dystert rekord i antalet döda journalister. En oroande utveckling som både de och vi på Reportrar utan gränser uppmärksammat på senare år. Och just som den rapporten landat kommer nyheten att ytterligare två journalister dödats i Syrien. Och att ytterligare några är skadade. Krisen i Syrien har skördat massor av civila offer och redan tidigare hade jounalister dödats. Nu förlängs den mörka listan. Läs mer på BBC.

Johan och Martin måste friges

Det blev en fällande dom mot Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Alla farhågor inför domslutet besannades därmed. Regeringen i Addis Abeba nöjde sig inte med de sex månader de båda journalisterna redan suttit i fängelse. De kommer nu att dömas till ett långt fängelsestraff. Det är det mest sannolika.
Antingen kan de söka nåd eller också överklaga. Det beslutet måste vara deras, och jag utgår ifrån att ambassaden i Addis ger dem all tänkbar hjälp under den processen.
Nu måste också kraven på deras frihet bli starkare. Hittills har politiker och diplomater hänvisat till den juridiska processen. Johan och Martin har erkänt att de tog sig in Ogaden och det fanns ju en liten chans att de bara skulle dömas till det.
Men nu blir de samvetsfångar. De är dömda för att de är journalister.
Det är inte heller det enda fallet i Etiopien där journalister på senare tid arresterats. Reportrar utan gränser skrev om detta nyligen.
Nu måste den svenska regeringen trappa upp sitt arbete för Johan och Martin. Carl Bildt måste bli tydligare. Den tysta diplomati som Bildt alltid lutar sig emot har hittills inte fungerat. Nu måste Bildt kräva att de friges.

Det måste bli en friande dom

Följande artikel är idag publicerad på SvD:s Brännpunkt tillsammans med ett 20-tal undertecknare.

"Idag återupptas rättegången i Etiopien mot de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Sedan förhandlingarna avslutades förra gången har en viktig del av åtalet lagts ned: Johan och Martin riskerar inte längre att dömas för att själva vara terrorister. Men det åtal som kvarstår handlar bland annat om understödjande av terrorism.

En fällande dom skulle vara en tragedi för Johan och Martin personligen liksom för deras familjer. Men det skulle också vara ett grundskott mot press- och yttrandefriheten och ett misslyckande för både den etiopiska och den svenska regeringen.

Regimen i Addis Abeba har på senare tid dömt flera etiopiska journalister till långa fängelsestraff och många andra har tvingats fly utomlands. Organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty International har varnat för utvecklingen.

Vi hoppas och tror att den etiopiska regeringen genom fallet med Johan Persson och Martin Schibbye visar att de respekterar internationella överenskommelser om press- och yttrandefrihet och arbetar för att förbättra klimatet för journalister, på samma sätt som man under de senaste åren framgångsrikt arbetat för att förbättra matsäkerheten och den sociala situationen i landet.

För den svenska regeringen skulle en fällande dom innebära ett bakslag för det egna diplomatiska arbetet, likväl som ett bakslag för regeringens vilja att prioritera press- och yttrandefrihet i det utrikespolitiska arbetet. Sedan Persson och Schibbye fängslades i början av juli har regeringen hållit en mycket låg profil i ärendet och Carl Bildts första kommentar gick ut på att det var olämpligt av två journalister att resa till Ogadenprovinsen.

En fällande dom skulle kräva en grundlig utvärdering av strategin i fall som detta.

Vi hoppas dock på en friande dom. Vi utgår tills vidare ifrån att alla inblandade parter förstår betydelsen av en fri och oberoende journalistik. Av att det finns journalister som är beredda att ta personliga risker för att gräva fram sanningen.

Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I Dn i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Näthatet

I dag publicerade SvD en debattartikel av mig där jag försvarade Johans och Martins val att resa med gerillan i Ogaden. Jag hävdade att det är en rimlig journalistisk arbetsmetod i ett läge där det inte finns några andra vägar in i provinsen. Det kom snabbt över 100 svar på SVD:s hemsida och jag måste säga att de gjorde mig lite mörkrädd. Att så många visar en så total oförståelse inför journalistikens arbetsmetoder och pressfrihetens principer är inte bara förvånande, det är direkt märkligt. Okej, jag vet att nätmobben ofta, i skydd av nätets anonymitet, tar i så de spricker och tävlar om att vara mest bigotta, xenofobiska och allmänt puckade. Men ändå!
Ett argumen som återkommer flera gånger i svaren på min artikel är att Johan och Martin skulle vara kommunister. Det kanske de är, jag vet faktiskt inte. Jag har publicerat dem båda i OmVärlden och då har de presterat gedigen oberoende journalistik, inget annat. Men det är klart. Om man tittar på Martins hemsida och kollar vilka tidningar han publicerats i:

Amelia, ETC, Svd, Times London, Passion of business, Re:Public Service, Fokus, Omvärlden, Sydsvenskan, SR-Medierna, Vagabond, Amnesty Press, VG, Journalisten, Filter, Dagens Arbete, Folket i Bild, Ottar, Social Qrage, Frihet, HBL, Fokus

... så hittar man förstås idel kommunisttidningar... eller?