Dole backar för yttrandefriheten

I morse kom beskedet att det multinationella företaget Dole tar tillbaka sin anmälan mot den svenske filmaren Fredrik Gertten. 

Hans film Banans! handlar om hur bananarbetare från Nicaragua för första gången fick till stånd en rättegång i en amerikansk domstol. De hävdade att de blivit sterila för att Dole använt bekämpningsmedlet DBCP på sina bananplantager. 

Dole menar att Gertten förtalat företaget, och krävde i sin stämning att filmen skulle stoppas och att Gertten för all framtid skulle vara förbjuden att uttala sig om Dole.

Livstids munkavle.

Men på senare tid har allt fler utnyttjat sin yttrandefrihet till att kritisera Dole. Beslutet att dra tillbaka stämningen kom samma dag som Gertten skulle träffa företrädare för ICA och regeringen. Bananföretaget var uppenbarligen rädda att de svenska konsumeterna skulle reagera. Money Talks.

Suu Kyi kvar i husarresten

Hon tilläts överklaga domen på 18 månaders husarrest, men domstolen behandlade aldrig hennes ansökan.
Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi blir därmed kvar i sitt hem på University Avenue över det val juntan utlyst nästa år. Generalerna sitter säkert, som man skulle sagt i Idol.
Samtidigt har det kommit tecken på att både omvärlden och Suu Kyi ändrat strategi. USA talar om att öppna en dialog med juntan, utan att vidhäfta några löften om hävda sanktioner, vilket är bra.
Suu Kyi har skrivit ett brev till juntaledaren Than Shwe där hon öppnar för ett samtal om hur sanktionerna ska kunna hävas.
Problemet är bara att demokratirörelsen länge krävt just detta - en dialog med juntan. Men Than Shwe och hans kompisar har inte lyssnat. De sitter redan på den totala makten i landet, och så länge den inte hotas på något avgörande sätt anser de uppenbarligen att de kan strunta i oppositionen.
Burma håller minst 14 journalister och bloggare fängslade, flera av dem greps efter de stora demonstrationerna på hösten 2007. Bloggaren Zarganar dömdes till elva års fängelse.

Missa inte Burma VJ

Igår visades filmen Burma VJ på SVT. Jag hade inte sett den förut, vilket var en miss, för det var nog en av de bästa dokumentärer som gjorts över huvud taget. Och det säger jag inte bara för att jag är en burmaskalle.
En grupp journalister beväpnade med små videokameror dokumenterade upproret i Burma 2007. De bar sina kameror gömda i väskor eller under skjortorna. Bilderna är skakiga och oklara, men så gripande att det inte går att sluta titta. Allt samordnas av en journalist i Thailand, som sedan skickar materialet vidare till Democratic Voice of Burma i Oslo.
Under en stor del av upproret för två år sedan var dessa journalister de enda källorna till information från Burma. Och när upproret slagits ned spårades flera av dem upp av säkerhetstjänsten och dömdes till långa fängelsestraff.

Burma VJ går fortfarande att se på SVT Play.

Gummilagar mot pressfriheten

Ibland är det svårt att se vilka steg som leder mot minskad presfrihet. Jag har tänkt rätt mycket på det de senaste veckorna, när det blåst mot Aftonbladet i konflikten med Israels regering, som ville näpsa en artikelpublicering.
När är man på det sluttande planet? Vilka mekanismer ska man hålla utkick efter?
Serbien har definitivt tagit steget ut på "the slipery slope". I en artikel i DN i dag beskrivs det hur man antagit en lag som ger höga bötesbelopp för medier som publicerar felaktiga uppgifter. Tidningsankor.
Det är precis en sådan gummiparagraf som despotiska regeringar över hela världen använder för att näpsa oberoende journalistik. I Iran är det islam som inte får "kränkas". I Burma är det "nationell stolthet" eller "nationens säkerhet". Exakt vad som passar in i dessa begrepp är lite relativt, och vem som helst kan i princip kastas i fängelse för brott mot reglerna.

Det är kanske lektion 1 i pressfrihetsskolan: Se upp för gummiparagrafer!

Kina drar åt snaran

Igår kväll arrangerade Reportrar utan gränser ett seminarium om Kina och mänskliga rättigheter. Det blev ett mycket intressant samtal och utvecklingen i landet efter OS. Ett samtal som bidrog till en mer komplex bild av världens mest folktäta nation.
Professor Tom Hart talade om kommunistpartiets propagandakontroll och ifrågasatte de ekonomiska prognoserna för landet. Johan Lagerqvist vid Utrikespolitiska institutet gjorde en intressant analys av yttrandefrihetens ställning i relation till andra mål för samhället och Sverker Lindström beskrev OS som en gigantisk propagandavinst för statsledningen.
Samma dag kom rapporter om hur myndigheterna stänger ned stora delar av internet inför årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. YouTube censurerar, liksom Twitter och andra sociala medier. Alla sökningar på massakern har sedan åratal varit blockerade. I en kommentar till utvecklingen konstaterar Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris att censuren varit så effektiv att många unga i Kina idag inte ens vet att massakern inträffat.
Läs mer om blockeringen av internetsidor i till exempel NY Times artikel.

Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 

Det är verkligen trams. 

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här. 

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 

NED är underställt kongressen i USA och ständigt föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice or Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.

Hotad utrikesjournalistik

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare. 

Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier. 

Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid. 

Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik. 

Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem. 

Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten. "När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."

En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden?

Livsfarlig journalistik

I dag stod det klart att de två amerikanska journalister som gripits på gränsen mellan Nordkorea och Kina ska åtalas av den nordkoreanska regimen. Journalisterna anklagas för "fientliga handlingar" och för att ha olagligt gått över gränsen.

Journalisterna Euna Lee och Laura Ling arbetar för den nätbaserade amerikanska nyhetskanalen Current TV. De greps sedan de gått över den isbelagda gränsfloden Tumen den 17 mars.

Jag har själv gjort såna där saker, gått över gränsen mellan Thailand och Burma illegalt. Det är inte så ovanligt. Gränsen är lång och porös, omöjlig att bevaka, och maktförhållandena inte glasklara. Det sista är förstås inte fallet i Nordkorea, men principen är den samma. Nordkorea vill att journalister håller sig borta. Propagandamaskinen kräver monopol på information till och från och inom landet.

Då blir journalister livsfarliga. Då hamnar Euna Lee och Laura Ling i fara för att de utför sitt jobb.

Putin vs Van Damme

Actionskådisen och 80-talsikonen Jean-Claude Van Damme, som jag första gången såg i en holländsk rulle som hette Amsterdamned, har träffat Putin. 

Det var under lanseringen av hans senaste film, JVCD. Putin hade förklarat varför han gillade Van Damme:

"Det jag gillar med Van Damme är actionbiten - alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika."

Putin kunde möjligen lagt till Georgien. Eller Tjetjenien. 

Bra bild av Putins repression

I går publicerade GP min artikel om Kina, och i dag går man vidare på pressfrihetstemat med en oerhört intressant artikel om situationen i Putins Ryssland. Det är den ryske journalisten Oleg Panfilov, som skriver om myndigheternas hantering av pressfriheten. Hur Putin i princip i klartext beskrivit journalister som ett problem för samhället, och hur rättsväsendet anpassat sig till den hållningen. Mord på journalister klaras mycket sällan upp. Läs artikeln här.

Vad hände efter OS?

Jag har idag en artikel i Göteborgs Posten där jag diskuterar vad som hände med kritiken av Kinas brott mot pressfriheten och mänskliga rättigheter efter OS. En rapport från Reportrar utan gränser i Paris visar nämligen att mycket lite har gjorts i Kina för att öka mediernas frihet. Utländska reportrar har visserligen samma rörelsefrihet som under OS, men inhemska bloggare, journalister och dissidenter förföljs fortfarande. 

Läs min artikel här.

Och rapporten från Paris här.

Vad säger Bildt om Eritrea?

Jag tänkte inte på det när utrikesdeklarationen lästes upp förra veckan, men det slog mig efter några dagar: Bildt sade inte ett ord om Eritrea och Dawit Isaak. 

Är inte det lite märkligt? 

Sverige har en enda samvetsfånge ute i världen och han får inte ens ett omnämnande av utrikesministern. Bildt har inte heller svarat på den fråga som jag och andra ställt till honom: varför reser han inte personligen till Eritrea för att samtala om Dawits frihet? Enligt de senaste rapporterna är Isaak sjuk i diabetes. Det var därför han under en kort period fick vård på sjukhus. I Sverige är det inte en livsfarlig sjukdom, men i fångenskap i ett av världens hårdast kontrollerade länder är det en annan sak. Sjukdomen gör Isaaks fall akut. Och vad gör Bildt? Frågan blir tills vidare hängande i luften.

Vi borde veta mer om Turkmenistan

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens informationssidor.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Smygreklam också ett hot mot journalistiken

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.

Expressen hade en artikel om detta idag. 

Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.

Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position. 

Gör något för Isaak, nu!

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea. 

Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats. 

Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare. 

Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.

Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea. 

 

Fler som Saviano

I fredags kom jag hem från ett möte med Reportrar utan gränser i Paris. Vi har sådana möten två eller tre gånger per år, när vi kan träffa de andra landssektionerna av organisationen. Det blir ofta intressanta diskussioner om hur våra sektioner arbetar, vad vi prioriterar och hur pressfriheten ser ut i våra respektive länder.
Av Silvia, som arbetar på den italienska sektionen, fick jag veta att Roberto Saviano, som hotats till livet av maffian och nu lever med ständigt polisskydd, är långt ifrån ensam. Han är en av sju journalister som just nu hotas till livet och måste gömma sig.
Det är en rätt märklig siffra. Sju personer som försökt granska makten och som därför fått hela sina liv förstörda.
Sedan berättade den spanska sektionen att 60 spanska journalister just nu lever med polisskydd.
En dyster tanke. En dyster verklighet.

Isaac behöver mer stöd

I dag antog EU-parlamentet ett uttalande till stöd för frigivningen av Dawit Isaac och de andra journalister som sitter fängslade i Eritrea. Reportrar utan gränser har länge engagerat sig  fallet Isaac och alla röster som sätter press på Eritreas regering är välkomna.

Synd bara att den svenska regeringens insatser är så oklara, eller i vart fall höljda i dunkel. Regeringen tillämpar tyst diplomati. Det betyder att allt som sägs i fallet, det sägs mellan skål och vägg i samtal mellan den svenska regeringens företrädare och regeringen i Eritrea.

Det kan vara en utmärkt väg för att få fängslade människor frigivna. Uppmärksamhet i medierna eller stora kampanjer kan göra att fallet får större politisk laddning, och därmed höjs insatserna för ett frigivande.

Men Isaac har suttit fängslad i sju år. Ja, faktiskt lite mer än sju år. Och regeringen i Eritrea har inte ens erkänt Sveriges rätt att lägga sig i fallet. De hävdar bestämt att Isaac är meborgare i Eritrea, och de vägrar acceptera hans dubbla medborgarskap. 

I det läget måste Sverige skärpa tonläget. Genom EU skulle man till exempel kunna villkora unionens bistånd till Eritrea. Pengarna fryser inne om inte journalisterna friges. Men så hårt verkar den svenska regeringen inte vilja gå fram.

Tyvärr.

Läs gärna Lars Adaktussons krönika om detta i Svd häromdagen. 

Får man inte stödja Israel och jobba på Migrationsverket?

För några dagar sedan berättade DN om Lennart Eriksson, som fått sparken från Migrationsverket för att han bloggat till stöd för Israel.
Tingsrätten har behandlat fallet och anser att Migrationsverket handlat felaktigt, men verket vill hellre köpa ut Eriksson än ta tillbaka uppsägningen.
Missförstå mig inte nu. Jag är själv djupt, djupt kritisk till Israels politik gentemot palestinierna. Attackerna mot Gaza är en massaker som för lång tid kommer försvåra möjligheterna till en fredlig lösning i Mellanöstern. EU borde se över sina handelsförbindelser som Israel för att markera sitt missnöje med kriget. Dessutom har Israel på ett ytterst flagrant sätt stoppat flödet av fri information från Gaza.
Det hindrar inte att jag försvarar rätten att uttala sitt stöd för Israel. Det hade kanske varit en annan sak om Eriksson uttalat sig i en fråga som direkt berör hans arbete som handläggare på Migrationsverket. Om han till exempel gjort rasistiska uttalanden mot muslimer. Men rätten att uttala sig politiskt till stöd för Israel, den rätten måste han ha på samma sätt som alla andra medborgare i samhället.

Israels övergrepp mot pressfriheten

Få nyheter de senaste åren har berört mig så illa som massakern i Gaza. Israels monumentala överreaktion kommer bli förödande på längre sikt. Isoleringen av Gaza och de internationella sanktionerna har gjort Hamas starkare. Kriget kommer, tror jag, ytterligare stärka de militanta delarna av rörelsen. Och vad vinner Israel på det? Kommer raketbeskjutningen upphöra? Eller självmordsbomberna? Knappast.
Kriget har även ökat övergreppen mot pressfriheten. Redan tidigare hade Israel hindrat journalister från att arbeta i Gaza. Nu kräver de total kontroll över alla som vill rapportera från området. Man vill hindra berättelserna om civila offer från att nå omvärlden. Istället slussas grupper av journalister omkring i Södra Israel där de får beskåda effekterna av Hamas raketbeskjutning. Raketerna måste fördömmas, men de kan inte jämföras med den massiva, förkrossande militära insats som Israel satt in de senaste dagarna.
New York Times har en bra artikel om pressens svårigheter i kriget.