Dags att gå vidare

För drygt fyra år sedan fick jag ett samtal jag inte alls hade väntat mig: Det var Eva Elmsäter, som i rollen som valberedare för Reportrar utan gränser ställde frågan om jag ville bli ordförande för organisationen. Jag tackade ja, och har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Det har varit ett privilegium att arbeta med pressfrihets- och yttrandefrihetsfrågor i en av Sveriges intressantaste människorättsorganisationer. Men nu är det dags att gå vidare, och jag har ikväll meddelat styrelsen att jag ställer min plats till förfogande. Det ligger ingen dramatik bakom beslutet. Jag har helt enkelt insett att min tid inte räcker till för allt jag håller på med (två halvtidsjobb, OmVärlden och frilans, som båda är minst trekvartstid, tre barn, pendling till Flen, författarskap osv.). Nu är en bra tid att lämna över till nya krafter inom RUG. Det har varit fyra mycket lärorika år. Det började med kampanjen inför OS i Kina, då vi och andra MR-organisationer satte fokus på övergreppen mot pressfrihet och mänskliga rättigheter. Kina är en tydlig symbol för den nya världsordningen, där ökad ekonomisk frihet inte nödvändigtvis går hand i hand med en demokratisk utveckling och där omvärlden mest på ett symboliskt plan verkar bry sig så om att journalister och dissidenter sitter fängslade. Därefter har jag haft anledning att fördjupa mig i en rad olika länder och problemområden. Morden på flera dussin journalister i Filippinerna satte fokus på situationen för pressen där. Vårt biståndsprojekt i Colombia och beslutet att ge Claudia Duque vårt pressfrihetspris 2010 gjorde det nödvändigt att lära mer om utvecklingen i Latinamerika. När Mohammed Omer fick priset hamnade läget i Gaza i centrum för vår uppmärksamhet, och den svåra misshandeln av honom när han sedan återvände till Gaza visade på ett brutalt sätt hans och hans kollegors utsatta läge på ockuperad mark. Allra tydligast kommer jag dock – förstås – att minnas våra kampanjer till stöd för Dawit Isaak och under det senaste året för Johan Persson och Martin Schibbye. Det arbetet, som ännu så länge är sorgligt resultatlöst, har i högsta grad bidragit till att den svenska debatten om pressfrihet varit mer intensiv än kanske någonsin tidigare. Under det senaste året har jag suttit i otaliga samtal och debatter om journalistikens villkor, dess gränser och förändrade roll i en tid då bloggar och sociala medier blivit allt viktigare som förmedlare av nyheter och verklighetsbilder. Jag tror att summan av detta arbete gjort att Reportrar utan gränser i dag är en mer välkänd och förhoppningsvis även viktigare organisation än för fyra år sedan. Det finns också ett annat skäl till att det känns rätt att lämna över ordförandeskapet just nu: det finns just nu många som kan ta över. Reportrar utan gränser är en liten organisation, mindre än de flesta tror när de bedömer föreningen med utgångspunkt från mediegenomslaget. Men vi är starka i den meningen att organisationen har en aktiv, levande styrelse och massor av dedikerade medlemmar. Det har alltid varit mitt mål i organisationer där jag varit aktiv, att vara med och skapa ett engagemang och en aktivitet som gör att ingen enskild person är oumbärlig. Så är det i Reportrar utan gränser i dag. Tack för den här tiden! Det har varit det överlägset roligaste uppdrag jag någonsin haft. Nu är det dags att gå vidare.

Medvetet av syriska regimen

Det verkar nu som om den syriska regimen medvetet valde att bomba sönder det provisoriska presscentret i Homs. Skälet: att tysta den sista kanalen ut för de som ville att omvärlden skulle få veta vad som händer med civilbefolkningen. Enligt en fransk journalist som lämnat Homs för några dagar sedan var det allmänt känt att byggnaden användes av journaister, och att det var den enda plats i Homs som hade en fungerande länk till internet. Läs mer i Guardian.

Två döda journalister

För bara ett par dagar sedan kom CPJ:s rapport om att 2011 innebar ett dystert rekord i antalet döda journalister. En oroande utveckling som både de och vi på Reportrar utan gränser uppmärksammat på senare år. Och just som den rapporten landat kommer nyheten att ytterligare två journalister dödats i Syrien. Och att ytterligare några är skadade. Krisen i Syrien har skördat massor av civila offer och redan tidigare hade jounalister dödats. Nu förlängs den mörka listan. Läs mer på BBC.

Johan och Martin måste friges

Det blev en fällande dom mot Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Alla farhågor inför domslutet besannades därmed. Regeringen i Addis Abeba nöjde sig inte med de sex månader de båda journalisterna redan suttit i fängelse. De kommer nu att dömas till ett långt fängelsestraff. Det är det mest sannolika.
Antingen kan de söka nåd eller också överklaga. Det beslutet måste vara deras, och jag utgår ifrån att ambassaden i Addis ger dem all tänkbar hjälp under den processen.
Nu måste också kraven på deras frihet bli starkare. Hittills har politiker och diplomater hänvisat till den juridiska processen. Johan och Martin har erkänt att de tog sig in Ogaden och det fanns ju en liten chans att de bara skulle dömas till det.
Men nu blir de samvetsfångar. De är dömda för att de är journalister.
Det är inte heller det enda fallet i Etiopien där journalister på senare tid arresterats. Reportrar utan gränser skrev om detta nyligen.
Nu måste den svenska regeringen trappa upp sitt arbete för Johan och Martin. Carl Bildt måste bli tydligare. Den tysta diplomati som Bildt alltid lutar sig emot har hittills inte fungerat. Nu måste Bildt kräva att de friges.

Det måste bli en friande dom

Följande artikel är idag publicerad på SvD:s Brännpunkt tillsammans med ett 20-tal undertecknare.

"Idag återupptas rättegången i Etiopien mot de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Sedan förhandlingarna avslutades förra gången har en viktig del av åtalet lagts ned: Johan och Martin riskerar inte längre att dömas för att själva vara terrorister. Men det åtal som kvarstår handlar bland annat om understödjande av terrorism.

En fällande dom skulle vara en tragedi för Johan och Martin personligen liksom för deras familjer. Men det skulle också vara ett grundskott mot press- och yttrandefriheten och ett misslyckande för både den etiopiska och den svenska regeringen.

Regimen i Addis Abeba har på senare tid dömt flera etiopiska journalister till långa fängelsestraff och många andra har tvingats fly utomlands. Organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty International har varnat för utvecklingen.

Vi hoppas och tror att den etiopiska regeringen genom fallet med Johan Persson och Martin Schibbye visar att de respekterar internationella överenskommelser om press- och yttrandefrihet och arbetar för att förbättra klimatet för journalister, på samma sätt som man under de senaste åren framgångsrikt arbetat för att förbättra matsäkerheten och den sociala situationen i landet.

För den svenska regeringen skulle en fällande dom innebära ett bakslag för det egna diplomatiska arbetet, likväl som ett bakslag för regeringens vilja att prioritera press- och yttrandefrihet i det utrikespolitiska arbetet. Sedan Persson och Schibbye fängslades i början av juli har regeringen hållit en mycket låg profil i ärendet och Carl Bildts första kommentar gick ut på att det var olämpligt av två journalister att resa till Ogadenprovinsen.

En fällande dom skulle kräva en grundlig utvärdering av strategin i fall som detta.

Vi hoppas dock på en friande dom. Vi utgår tills vidare ifrån att alla inblandade parter förstår betydelsen av en fri och oberoende journalistik. Av att det finns journalister som är beredda att ta personliga risker för att gräva fram sanningen.

Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I Dn i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Näthatet

I dag publicerade SvD en debattartikel av mig där jag försvarade Johans och Martins val att resa med gerillan i Ogaden. Jag hävdade att det är en rimlig journalistisk arbetsmetod i ett läge där det inte finns några andra vägar in i provinsen. Det kom snabbt över 100 svar på SVD:s hemsida och jag måste säga att de gjorde mig lite mörkrädd. Att så många visar en så total oförståelse inför journalistikens arbetsmetoder och pressfrihetens principer är inte bara förvånande, det är direkt märkligt. Okej, jag vet att nätmobben ofta, i skydd av nätets anonymitet, tar i så de spricker och tävlar om att vara mest bigotta, xenofobiska och allmänt puckade. Men ändå!
Ett argumen som återkommer flera gånger i svaren på min artikel är att Johan och Martin skulle vara kommunister. Det kanske de är, jag vet faktiskt inte. Jag har publicerat dem båda i OmVärlden och då har de presterat gedigen oberoende journalistik, inget annat. Men det är klart. Om man tittar på Martins hemsida och kollar vilka tidningar han publicerats i:

Amelia, ETC, Svd, Times London, Passion of business, Re:Public Service, Fokus, Omvärlden, Sydsvenskan, SR-Medierna, Vagabond, Amnesty Press, VG, Journalisten, Filter, Dagens Arbete, Folket i Bild, Ottar, Social Qrage, Frihet, HBL, Fokus

... så hittar man förstås idel kommunisttidningar... eller?

Svåra avvägningar i Isaaks fall

I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. Jag har själv iböand undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.

Visum beviljat

Till slut fick journalisterna som sökt visum för att bevaka rättegången i Addis Abeba tillstånd att resa. Reportrar utan gränsers styrelseledamöter Martin Edström och Mattias Lövkvist väntar dock fortfarande på sitt visum, och om de reser ned och kommer de rapportera till flera svenska medier om vad som händer i och kring rättegången. Ni kan bland annat följa deras twitterflöde via tidningen OmVärldens Facebooksida.
Tyvärr vet vi inte riktigt vad som faktiskt ska avhandlas under den första rättegångssejouren. I värsta fall är det bara formalia, rättegången startar i så fall först om ytterligare en tid. Oberoende av vilket tror väl de flesta att det kommer ta i alla fall ett halvår innan dom kan avkunnas, vilket skulle innebär att Johan och Martin, även vid en friande dom, kommer ha suttit där nere i nästan ett år. Vid fällande dom handlar det förstås om en mycket längre period.
De kommer säkert benådas, men det lär i alla fall ta ett par år.
Under tiden fortsätter vi som engagerat oss i deras fall att arbeta här hemifrån. Det är väldigt roligt att insamlingen för deras omkostnader går så bra. Riktigt bra, till och med. I veckan hade vi fått in omkring 250 000 kronor. Det lär täcka deras advokatkostnader och andra omkostnader som är förknippade med tiden i fängelse i Etiopien.

Skandal att neka visum

Det visar sig nu att Etiopien fördröjer visumprocessen för de svenska journalister som vill resa för att bevaka rättegången mot Johan Persson och Martin Schibbye i Addis Abeba. Det är inget mindre än en skandal, men det visar ju i grunden vilken syn den etiopiska regimen har på press- och yttrandefrihet. I debatten kring åtalet mot Johan och Martin har företrädare för de etiopiska myndigheterna hävdat att utländska journalister visst får tilltträde till landet och att Johan och Martin alltså inte behövde ta hjälp av gerillan i Ogadenprovinsen. Det var en lögn redan från början, och nu vet vi alltså att de inte ens släpper in journalister för att bevaka en rättegång i huvudstaden.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.

Fortsatt osäkert för Johan och Martin

Det verkar som om Johan Persson och Martin Schibbye, som sitter fängslade i Etiopien, just nu flyttas till huvudstaden Addis Abeba. Det är i alla fall en god nyhet. Det blir enklare för ambassaden att träffa dem och kommunikationen över huvud taget blir enkare. Om det kommer till en rättsprocess blir det också enklare för en advokat att hålla kontakt med dem.
Jag har varit i de flesta mediekanaler de senaste dagarna. Till exempel i Rapport igår och Expressen och P4 idag. Jag har hela tiden utgått ifrån att UD gör ett bra jobb på plats i Etiopien, men en av mina kritiska invändningar har hela tiden varit att de båda svenskarna tydligt måste erkännas som journalister av den svenska regeringen. Men både UD och utrikesministern betraktar detta som ett vanligt konsulärt ärende. Johan och Martin har brutit mot lagen i Etiopien genom att ta sig in i landet illegalt och det betyde också att UD inte tar kostnaderna för deras advokat om det blir en rättslig prövning. Därför har Reportrar utan gränser nu tillsammans med journalistförbundet och en grupp av Johans och Martins kollegor startat en insamling till deras advokatkostnader. Mer information om detta hittar du här.

Regeringen måste agera i Etiopien

Jag blev förskräckt och oroad när jag nåddes av uppgiften att Martin Schibbye och Johan Persson fängslats i Etiopien. Jag visste att de skulle ge dig in i regionen Ogaden, jag var i kontakt med Martin bara några dagar före deras avresa. Han var medveten om riskerna men ansåg att det var viktigt att det kom ut berättelser ifrån Ogaden, som regimen i Etiopien försökt stänga från omvärlden för att inte riskera rapporter om övergrepp och våld mot civilbefolkningen.
De två svenska journalisterna var där som just journalister, och därför blir gripandet av dem omedelbart en politisk fråga. Det är utmärkt att den svenska ambassaden i Addis Abeba agerar och försöker få kontakt med svenskarna. Men nu måste även den svenska regeringen, som länge sagt att informations- och pressfrihet är en av huudfrågorna i utrikpolitiken, också agera och omedelbart kräva de båda svenskarnas frihet.
Men ännu har den svenska regeringen valt att ligga lågt.
Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade för att de utövat sin journalistiska rätt att rapportera. Om inte det är politiskt, vad är det i så fall?

Vem släppte ut hundarna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Företagen tar inte sitt ansvar

I dagens DN står det om Teliasoneras verksamhet i Vitryssland. Hur företaget genom att samarbeta med myndigheterna i diktaturen bidrar till förtrycket. Det är inte första gången Teliasonera och andra liknande företag är ute i blåsväder för att de sätter vinstmaximeringen före etiska överväganden. För några år sedan var det regimen i Azerbadjan som utnyttjade Teliasonera för att avlyssna oppositionella. I demonstrationerna i Iran förra året fick Nokia något av en hatstatus av samma skäl.
I alla såna här sammanhang ursäktar sig företaget med att de påverkar regimen. Ett konstruktivt engagemang. Och själva det faktum att möjligheterna till kommunikation ökar undergräver despotiska system.
De kan ha rätt i det, men det är långt ifrån givet. För det första är det uppenbart så att regimer som den i Vitryssland med hjälp av Teliasonera har hittat metoder att använda tekniken för sina egna syften. Möjligheterna till övervakning ökar. För det andra har dessa företag ofta svårt att peka på ett enda konkret exempel där deras konstruktiva engagemang lett till förändring.
Skälet är antagligen att de varken bryr sig eller har den politiska kompetens som krävs för att trycka på en diktatur. Så även om de på pappret har fina deklarationer om företagets ansvar så betyder det mycket lite i praktiken.
Jag kan förstås ha fel, men jag är rädd att så inte är fallet.
Och statskassan håvar in miljarder från Teliasoneras vinst. Det, om inte annat, borde göra att de politiska påtryckningarna ökar.

Våld är ingen lösning

Vid ett seminarium i Uppsala nyligen fördes ett samtal om läget för Dawit Isaak och vilka metoder som är tänkbara för att få honom fri. Den diskussionen är viktigare än någonsin eftersom alla metoder som prövats hittills misslyckats. Flera organisationer och debattörer, jag själv undertecknad, har ju bland annat varit kritiska mot UD:s tysta diplomati, som inte gett något resultat trots att det varit tyst i nio år nu.
Vid seminariet sade Leif Öbrink, ordförande för Stödkommittén Free Dawit Isaak, att "en kula" skulle kunna lösa problemet. Underförstått att den kulan skulle vara ämnad för Eritreas president Afewerki. Reportrar utan gränser tar självklart avstånd från det uttalandet. Våld är ingen metod i en konflikt som bara kan ha politiska och diplomatiska lösningar. Jag inser att det var ett förfluget ord från Öbrinks sida. Han är en sansad och fredligt sinnad person. Icke desto mindre var det olyckligt.

USA beter sig som Kina

Det är nästan lite mardrömslikt att följa försöken att tysta ned Wikileaks. Man kan ha vilka åsikter som helst om organisationens massiva publiceringar av hemligstämplat material (själv tycker jag att det mesta om än inte allt varit motiverat att publicera) men de metoder som nu används mot dem för tankarna mer till Kina eller Burma än till demokratiska stater. Sedan när blev det förbjudet att publicera läckt material? Sedan när blev det okej att frysa tillgångarna för en organisation som använder sin grundlagsskyddade yttrandefrihet?
Jag är i grunden orolig för utvecklingen. Nästa gång Kina eller någon annan diktatur ger sig på bloggare och cyberdissidenter kan de skaka av sig kritiken och peka på Wikileaks: Se vad ni själva gjorde! Vi agerar bara på samma sätt, för att skydda statens säkerhet eller stabilitet eller vilket argument man nu använder.
Jonathan Lundqvist från Reportrar utan gränser talade om detta i TV4 häromdagen.
Detta innebär inte att jag delar den uppfattning som också framförts, att Julian Assange per deifinition måste vara oskyldig till anklagelserna om våldtäkt och sexuellt ofredande. Det är en brottsutredning som måste skötas på samma sätt som andra brottsutredningar. Allt annat vore bisarrt. Man kan inte hanteras vare sig bättre eller sämre av rättsväsendet bara för att man gjort något stort på ett helt annat område. De som hävdar att han ska särbehandlas måste i så fall motivera varför.

Vad får en SR-journalist göra?

I min roll som ordförande för Reportrar utan gränser var jag igår med i Studio Ett och kommenterade det faktum att P3 valt att stänga av en journalist som är medförfattare till den omtalade boken om Kungen. Sveriges Radios programdirektör Björn Löfdahl var också med i programmet och jag måste erkänna att jag fortfarande inte förstår hur de har resonerat. Han säger att journalisten blir avstängd för att hon inte berättat att hon är medförfattare, och då har SR inte kunnat försäkra sig om att arbetet sköts enligt public service-radions höga kvalitetskrav och man har inte kunnat göra en deal med henne om att dela med sig av eventuella scoop och avslöjanden.
Löfdahl verkar faktiskt tro att det arbete en av SR:s journalister utför i en bok är SR:s egendom, även om det utförts på journalistens fritid. Jag känner många radiojournalister som skrivit böcker samtidigt som de jobbat på SR och de har aldrig ställts inför några sådana krav. Flera av dem kontaktade mig också efter inslaget igår och var upprörda över dubbelheten i beskeden från SR.
Dessutom hade journalisten gjort klart med sina chefer om att göra research inför boken. Och det är väl i just det arbetet man gräver fram scoop och avslöjanden? Att hon nu också medverkat i författandet av boken kan inte göra en så stor skillnad att det motiverar en avstängning.
Jag upprepar: Det kan inte det.
Så varför blir frågan aktuellt just i det här fallet? Löfdahl intygar att det inte beror på att detta är en granskning av kungen, men det är svårt att dra någon annan slutsats efter att ha lyssnat till argumenten. P3-ledningen har förstått att det är en kontroversiell bok och då ändrar man sig.
Med detta sagt måste jag tillägga att jag inte på något sätt skriver detta som ett försvar av boken. Det kan mycket väl vara en illa gjord skvallerbok, eller också inte. Min poäng är att det inte är bra för journalistikens integritet om chefer på Sveriges Radio sänder ut signaler som gör hugade författarbegåvningar osäkra och rädda att förlora jobbet.

Ryssland fortsätter hota pressfriheten

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Dole backar för yttrandefriheten

I morse kom beskedet att det multinationella företaget Dole tar tillbaka sin anmälan mot den svenske filmaren Fredrik Gertten. 

Hans film Banans! handlar om hur bananarbetare från Nicaragua för första gången fick till stånd en rättegång i en amerikansk domstol. De hävdade att de blivit sterila för att Dole använt bekämpningsmedlet DBCP på sina bananplantager. 

Dole menar att Gertten förtalat företaget, och krävde i sin stämning att filmen skulle stoppas och att Gertten för all framtid skulle vara förbjuden att uttala sig om Dole.

Livstids munkavle.

Men på senare tid har allt fler utnyttjat sin yttrandefrihet till att kritisera Dole. Beslutet att dra tillbaka stämningen kom samma dag som Gertten skulle träffa företrädare för ICA och regeringen. Bananföretaget var uppenbarligen rädda att de svenska konsumeterna skulle reagera. Money Talks.

Suu Kyi kvar i husarresten

Hon tilläts överklaga domen på 18 månaders husarrest, men domstolen behandlade aldrig hennes ansökan.
Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi blir därmed kvar i sitt hem på University Avenue över det val juntan utlyst nästa år. Generalerna sitter säkert, som man skulle sagt i Idol.
Samtidigt har det kommit tecken på att både omvärlden och Suu Kyi ändrat strategi. USA talar om att öppna en dialog med juntan, utan att vidhäfta några löften om hävda sanktioner, vilket är bra.
Suu Kyi har skrivit ett brev till juntaledaren Than Shwe där hon öppnar för ett samtal om hur sanktionerna ska kunna hävas.
Problemet är bara att demokratirörelsen länge krävt just detta - en dialog med juntan. Men Than Shwe och hans kompisar har inte lyssnat. De sitter redan på den totala makten i landet, och så länge den inte hotas på något avgörande sätt anser de uppenbarligen att de kan strunta i oppositionen.
Burma håller minst 14 journalister och bloggare fängslade, flera av dem greps efter de stora demonstrationerna på hösten 2007. Bloggaren Zarganar dömdes till elva års fängelse.