Och här är bilden

De fick en hel värld att reagera för fyrtio år sedan när de använde OS som en arena för en politisk protest mot rassegregationen i USA.
John Carlos, som kom trea på 200 meter i OS 1968, och Tommie Smith, som vann, och så jag.
Det är jag som står i mitten.

Möte med två hjältar

Semestern är slut, även om det inte blev helt ledigt nån gång. Frågan om OS i Kina och de mänskliga rättigheterna där ligger högt på mediernas dagordning och jag har ägnat var och varannan dag åt att tala med journalister om Reportrar utan gränsers linje.
I går fick jag så tillfälle att träffa två av mina stora hjältar. Tommie Smith och John Carlos. 1968 blev de kända över hela världen när de reste sina händer i en black power-gest under prisutdelningen på OS i Mexico.
Jag träffade dem i anslutning till Rakt på med KG Bergström och den efterföljande diskussionen i programmet handlade om OS i Kina.
Poängen är nämligen att Carlos och Smith stängdes av från OS. De skickades hem från spelen för att de vågade uttrycka sin åsikt. Deras berättelse visar hur bisarra IOK:s regler är.
IOK:s motargument är att alla idrottare har rätt att säga vad de vill utanför OS-arenorna.

Det argumentet blir löjligt när man placerar OS i Kina. Kina kränker konsekvent pressfriheten och andra mänskliga rättigheter. De som skulle genomföra en protest utanför någon av arenorna skulle sannolikt dömas hårt av det kinesiska rättsväsendet.

I samtalet i Rakt på med KG Bergström medverkade även IOK:s representant Pernilla Wiberg och Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso. Wiberg försvarade IOK:s regler, men jag blev inte klok på hennes argument. Hon hade nämligen inga. Regler är regler, och därför ska de följas, menade hon ungefär. Hon sade också att andra deltagare kan bli kränkta om någon atlet förmedlar ett politiskt budskap.
Men hallå!
Det gäller väl för alla politiska budskap i så fall. Frågan är varför det ska leda till att man förbjuder alla åsikter på OS-arenorna. Varför råder inte yttrandefrihet där?

Jag hoppas snart kunna publicera en bild på Carlos, Smith och... mig själv. Fåfängan måste få sitt:)

Hyckleri Federley

Tårarna hjälpte inte. I dag är domen stenhård mot Fredrik Federley, Annie Johansson och de andra borgerliga politiker som höll show i tisdags. De låtsades tveka, försökte få det att framstå som att de fått sin vilja igenom, och igår röstade de ändå igenom FRA-lagen.
I nästan allt liknar de nya reglerna nu det förslag som först lades fram på riksdagens bord. Förändringarna är kosmetiska. I grunden betyder det att FRA får rätt att samla in all datatrafik som passerar landets gränser. Okej, 99,9 procent av allt som skrivs kommer aldrig läsas, men det spelar ingen roll för helhetsintrycket.
Tänk om någon hade föreslagit att en statlig myndighet ska få öppna och kopiera all papperspost i landet. Det hade aldrig gått att driva igenom. Själva tanken är löjlig. Men så fort de handlar om elektronisk post är det som om normala demokratiska reflexer sätts ur spel. Som om internet fortfarande bara är på låtsas.
Det är på allvar. Blodigt allvar. Och nu har staten försäkrat sig om ett instrument som i fel händer kan utnyttjas för att kränka yttrandefrihet och demokratiska grundvärden.

Rösta rätt centern!

In i det sista är det oklart hur riksdagen ställer sig till den så kallade FRA-lagen, som ska låta Försvarets radioanstalt (FRA) ta del av all telefon-, sms- och epost-trafik till och från Sverige.
I kväll har centerns riksdagsgrupp diskuterat förslaget, och det visar sig att flera ledamöter tvekar om att rösta ja till förslaget. Sedan tidigare har Fredrik Federley och Annie Johansson uttryckt att de tvivlar på om det är lämligt att ge FRA ett så total kontroll över medborgarnas informationsutbyte.
Låt oss hoppas att centern tar sitt förnuft till fånga. Den här frågan är allt för viktig för att riksdagsledamöterna slaviskt ska följa en borgerlig allianslinje.

Mitt möte med Eritreas ambassad

Korta anteckningar från möte med Eritreas ambassad:

Den 13 maj träffade jag Yonas Manna Bairu på Eritreas ambassad för att diskutera Dawit Iaacs fall. Som nyvald ordförande för RUG ville jag personligen höra de officiella eritreanska argumenten.

Jag började med att fråga om den senaste tidens ovilja att ta emot de grupper som kommer till ambassaden för att överlämna protestbrev. Yonas Manna Bairu lovade att alla som bokade ett möte också skulle få träffa honom, men att de regelmässigt inte öppnade dörren för delegationer som inte anmält sitt besök.

Han ägnade sedan en lång stund åt att förklara Eritreas historiska bakgrund och det han beskrev som landets känsliga säkerhetspolitiska läge. Han upprepade därefter en rad argument som är väl kända vid det här laget. Att Sverige inte kan göra anspråk på Isaac som medborgare, eftersom han själv skrivit på ett intyg att han är medborgare i Eritrea (trots att de officiellt erkänner dubbelt medborgarskap). Att Isaac och de andra journalister som sitter fängslade varit inblandade i ett försök att göra statskupp. Att de tänker hålla honom kvar så länge det säkerhetspolitiska läget så kräver.

Jag frågade om det finns något, över huvud taget något, som Sverige eller EU eller någon enskild organisation skulle kunna göra för att han ska bli fri. Svaret blev ett mycket deprimerande nej. På min fråga om jag skulle kunna resa till Eritrea som journalist och skriva om landet svarade Yonas Manna Bairu att det rent teoretiskt var möjligt, men att mitt ordförandeskap i RUG möjligen skulle göra det svårt. Han uppgav dock att han principiellt inte har något emot att journalister reser dit ”bara de rapporterar objektivt och speglar landet på ett brett sätt”. Det var lite oklart var dessa kriterier innebär.

När jag försökte hävda att Eritreas beteende gjort att omvärlden fått en mycket dålig bild av landets regering svarade han att man var beredd att betala det priset för rätten att på egen hand avgöra vad som ligger i nationens intresse. Tyvärr ett ganska vanligt argument i nya stater där den nationella självständigheten ställs över grundläggande demokratiska principer.

Kort sagt: inget nytt under solen.

Vi är inte för en bojkott

Sällan har en liten, ideell organisation fått så snabbt och brett genomslag i medierna, som Reportrar utan gränser, RUG, fick i samband med protesterna mot OS-facklan. Några strategiskt placerade fanor med handklovarna på så var saken klar. Jag hade just valts till ordförande när stormen bröt ut och blev lite förvånad över
en del missuppfattningar i debatten.
Jag tänker dels på frågan om en OS-bojkott. RUG förordar inte någon bojkott av hela OS. Pariskontoret var inne på den linjen för några år sedan men har ändrat sig. Däremot anser vi att världens statsledningar bör stanna hemma från invigningen eftersom Kina inte levt upp till de löften om press- och yttrandefrihet som gavs i samband med att Kina fick OS år
2001.
Dessutom bör både politiker och andra (gärna även idrottare) använda OS för att påminna omKinas övergrepp mot yttrandefriheten.
Jag har också fått många frågor omvår organisations metoder. Ska journalister verkligen ta ställning på det här viset? För det första är RUG inte en publicistisk organisation.
Vi är en ideell förening som arbetar för press- och yttrandefrihet, och i den rollen är det vår plikt att peka på Kinas övergrepp, liksom det är vår plikt att kritisera
övergrepp i andra länder, även i Sverige om det är nödvändigt.
OS har gett oss en möjlighet att sätta fokus på Kina.
Självklart ska vi ta den möjligheten.

Bra analys av DN

I dag skriver DN, både på ledar- och nyhetsplats, om den markanta skillnaden mellan Kinas och Burmas hantering av den senaste tidens naturkatastrofer. Burmas junta fördröjer hjälpsändningar, stoppar all insyn i katastrofområdet och enligt många uppgifter säljer de utländska sändningar istället för att dela ut dem till behövande.
Kina har visat stor öppenhet efter jordbävningen. Det finns inga tecken på att de stoppar utländsk rapportering och de har gått in med massiva hjälpinsatser.
Det är uppenbarligen skillnad på diktaturer och diktarurer.
Det visar att Kina kommit en bit i sitt arbete för att öppna och humanisera sitt politiska system. Vid tidigare katastrofer har regimen mörkat.
Å andra sidan är Kina Burmas främsta uppbackare, ekonomiskt och politiskt. Så alldeles entydigt är det ändå inte.