Fackliga rättigheter hotade

Jag har just varit på LO:s, TCO:s och Amnestys presskonferens där de berättat om den årliga rapporten om fackliga rättighter.
Det var en rätt dyster rapport.
Förra året dödades 91 människor för att de engagerat sig fackligt. Tusentals fängslades eller förlorade jobbet. Colombia är ett av de värsta länderna, med 39 dödade. Det där känner vi inom Reportrar utan gränser till. Under de senaste fem åren har vi haft ett projekt i Colombia som handlat om att bygga upp ett nätverk av journalister som kan rapportera om övergrepp mot pressfriheten.
Irak är ett annat land där övergreppen är många. Något förvånande gäller det även USA, främst för att omkring 30 miljoner löntagare saknar rätt att förhandla kollektivt.
Orimligt, förstås.
Amnestys generalsekreterare Lise Berg var med på presskonferensen, och hon gjorde en viktig analys: fackliga rättigheter, eller för den delen alla sociala och kulturella rättigheter, är lika viktiga som politiska rättigheter. På den punkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna glasklar. Det finns ingen prioritering i FN-dokumentet. De olika formerna av rättigheter samverkar med varandra. Utan sociala rättigheter urholkas yttrandefriheten eller rätten att rösta. Utan yttrandefrihet kan samhället aldrig veta om de sociala rättigheterna respekteras.

Nytt drag i bloggen

Jag har varit hopplöst dålig på att uppdatera den här bloggen. Särskilt illa eftersom det under hösten hänt så otroligt mycket på pressfrihetens område som varit värt att kommentera. Saviano, Cachos pris av Svenska PEN, fänglsanden av bloggare och journalister i Burma osv osv.
Mitt i allt detta kom det ju också en god nyhet. För några veckor sedan frigavs den burmesiske journalisten och aktivisten U Win Tin, som suttit i fängelse i nitton år. Han är nästan 80 år gammal och ändå meddelade han omedelbart efter sin frigivining att han skulle fortsätta kampen mot Burmas militärjunta. Var kommer den kraften ifrån? Vad får en människa att riskera allt när han just återvunnit livet?
Jag kan inte riktigt uttrycka hur mycket jag beundrar den hållningen hos alla de som fängslas för sina texter eller radioprogram eller tv-rapporter.
Nåja, från och med nu ska jag i alla fall skärpa mig med bloggen!

Svårt att betygsätta idrottsministern

Det kom ett telefonsamtal till vårt kontor på Reportrar utan gränser. Det var en medarbetare till kultur- och idrottsminister Lena Ahdelson-Liljeroth. Hon ville berätta att jag fel när jag kritiserade ministern inför hennes Kina-besök. Tvärtemot vad hon sade i en DN-intervju hade hon nämligen tagit upp frågan om pressfrihet och mänskliga rättigheter när hon träffade sin kinesiska kollega.
Utmärkt i så fall. Hennes besked i DN var inte bara märkligt, det var alldeles huvudlöst.
Om hon verkligen kritiserade Kinas övergrepp mot journalister och oliktänkande så gjorde hon trots allt någon nytta. Även om det är svårt att veta vad som verkligen sagts mellan två politiker bakom stängda dörrar.
Det hindrar inte att vi fortfarande är kritiska till att hon deltog på OS-invigningen. Hade hon stannat hemma från den hade hon gjort en tydligare, offentlig markering, istället för att göra sig till en bricka i ett propagandaspel.

Och här är bilden

De fick en hel värld att reagera för fyrtio år sedan när de använde OS som en arena för en politisk protest mot rassegregationen i USA.
John Carlos, som kom trea på 200 meter i OS 1968, och Tommie Smith, som vann, och så jag.
Det är jag som står i mitten.

Möte med två hjältar

Semestern är slut, även om det inte blev helt ledigt nån gång. Frågan om OS i Kina och de mänskliga rättigheterna där ligger högt på mediernas dagordning och jag har ägnat var och varannan dag åt att tala med journalister om Reportrar utan gränsers linje.
I går fick jag så tillfälle att träffa två av mina stora hjältar. Tommie Smith och John Carlos. 1968 blev de kända över hela världen när de reste sina händer i en black power-gest under prisutdelningen på OS i Mexico.
Jag träffade dem i anslutning till Rakt på med KG Bergström och den efterföljande diskussionen i programmet handlade om OS i Kina.
Poängen är nämligen att Carlos och Smith stängdes av från OS. De skickades hem från spelen för att de vågade uttrycka sin åsikt. Deras berättelse visar hur bisarra IOK:s regler är.
IOK:s motargument är att alla idrottare har rätt att säga vad de vill utanför OS-arenorna.

Det argumentet blir löjligt när man placerar OS i Kina. Kina kränker konsekvent pressfriheten och andra mänskliga rättigheter. De som skulle genomföra en protest utanför någon av arenorna skulle sannolikt dömas hårt av det kinesiska rättsväsendet.

I samtalet i Rakt på med KG Bergström medverkade även IOK:s representant Pernilla Wiberg och Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso. Wiberg försvarade IOK:s regler, men jag blev inte klok på hennes argument. Hon hade nämligen inga. Regler är regler, och därför ska de följas, menade hon ungefär. Hon sade också att andra deltagare kan bli kränkta om någon atlet förmedlar ett politiskt budskap.
Men hallå!
Det gäller väl för alla politiska budskap i så fall. Frågan är varför det ska leda till att man förbjuder alla åsikter på OS-arenorna. Varför råder inte yttrandefrihet där?

Jag hoppas snart kunna publicera en bild på Carlos, Smith och... mig själv. Fåfängan måste få sitt:)

Hyckleri Federley

Tårarna hjälpte inte. I dag är domen stenhård mot Fredrik Federley, Annie Johansson och de andra borgerliga politiker som höll show i tisdags. De låtsades tveka, försökte få det att framstå som att de fått sin vilja igenom, och igår röstade de ändå igenom FRA-lagen.
I nästan allt liknar de nya reglerna nu det förslag som först lades fram på riksdagens bord. Förändringarna är kosmetiska. I grunden betyder det att FRA får rätt att samla in all datatrafik som passerar landets gränser. Okej, 99,9 procent av allt som skrivs kommer aldrig läsas, men det spelar ingen roll för helhetsintrycket.
Tänk om någon hade föreslagit att en statlig myndighet ska få öppna och kopiera all papperspost i landet. Det hade aldrig gått att driva igenom. Själva tanken är löjlig. Men så fort de handlar om elektronisk post är det som om normala demokratiska reflexer sätts ur spel. Som om internet fortfarande bara är på låtsas.
Det är på allvar. Blodigt allvar. Och nu har staten försäkrat sig om ett instrument som i fel händer kan utnyttjas för att kränka yttrandefrihet och demokratiska grundvärden.

Rösta rätt centern!

In i det sista är det oklart hur riksdagen ställer sig till den så kallade FRA-lagen, som ska låta Försvarets radioanstalt (FRA) ta del av all telefon-, sms- och epost-trafik till och från Sverige.
I kväll har centerns riksdagsgrupp diskuterat förslaget, och det visar sig att flera ledamöter tvekar om att rösta ja till förslaget. Sedan tidigare har Fredrik Federley och Annie Johansson uttryckt att de tvivlar på om det är lämligt att ge FRA ett så total kontroll över medborgarnas informationsutbyte.
Låt oss hoppas att centern tar sitt förnuft till fånga. Den här frågan är allt för viktig för att riksdagsledamöterna slaviskt ska följa en borgerlig allianslinje.