Fler som Saviano

I fredags kom jag hem från ett möte med Reportrar utan gränser i Paris. Vi har sådana möten två eller tre gånger per år, när vi kan träffa de andra landssektionerna av organisationen. Det blir ofta intressanta diskussioner om hur våra sektioner arbetar, vad vi prioriterar och hur pressfriheten ser ut i våra respektive länder.
Av Silvia, som arbetar på den italienska sektionen, fick jag veta att Roberto Saviano, som hotats till livet av maffian och nu lever med ständigt polisskydd, är långt ifrån ensam. Han är en av sju journalister som just nu hotas till livet och måste gömma sig.
Det är en rätt märklig siffra. Sju personer som försökt granska makten och som därför fått hela sina liv förstörda.
Sedan berättade den spanska sektionen att 60 spanska journalister just nu lever med polisskydd.
En dyster tanke. En dyster verklighet.

Isaac behöver mer stöd

I dag antog EU-parlamentet ett uttalande till stöd för frigivningen av Dawit Isaac och de andra journalister som sitter fängslade i Eritrea. Reportrar utan gränser har länge engagerat sig  fallet Isaac och alla röster som sätter press på Eritreas regering är välkomna.

Synd bara att den svenska regeringens insatser är så oklara, eller i vart fall höljda i dunkel. Regeringen tillämpar tyst diplomati. Det betyder att allt som sägs i fallet, det sägs mellan skål och vägg i samtal mellan den svenska regeringens företrädare och regeringen i Eritrea.

Det kan vara en utmärkt väg för att få fängslade människor frigivna. Uppmärksamhet i medierna eller stora kampanjer kan göra att fallet får större politisk laddning, och därmed höjs insatserna för ett frigivande.

Men Isaac har suttit fängslad i sju år. Ja, faktiskt lite mer än sju år. Och regeringen i Eritrea har inte ens erkänt Sveriges rätt att lägga sig i fallet. De hävdar bestämt att Isaac är meborgare i Eritrea, och de vägrar acceptera hans dubbla medborgarskap. 

I det läget måste Sverige skärpa tonläget. Genom EU skulle man till exempel kunna villkora unionens bistånd till Eritrea. Pengarna fryser inne om inte journalisterna friges. Men så hårt verkar den svenska regeringen inte vilja gå fram.

Tyvärr.

Läs gärna Lars Adaktussons krönika om detta i Svd häromdagen. 

Får man inte stödja Israel och jobba på Migrationsverket?

För några dagar sedan berättade DN om Lennart Eriksson, som fått sparken från Migrationsverket för att han bloggat till stöd för Israel.
Tingsrätten har behandlat fallet och anser att Migrationsverket handlat felaktigt, men verket vill hellre köpa ut Eriksson än ta tillbaka uppsägningen.
Missförstå mig inte nu. Jag är själv djupt, djupt kritisk till Israels politik gentemot palestinierna. Attackerna mot Gaza är en massaker som för lång tid kommer försvåra möjligheterna till en fredlig lösning i Mellanöstern. EU borde se över sina handelsförbindelser som Israel för att markera sitt missnöje med kriget. Dessutom har Israel på ett ytterst flagrant sätt stoppat flödet av fri information från Gaza.
Det hindrar inte att jag försvarar rätten att uttala sitt stöd för Israel. Det hade kanske varit en annan sak om Eriksson uttalat sig i en fråga som direkt berör hans arbete som handläggare på Migrationsverket. Om han till exempel gjort rasistiska uttalanden mot muslimer. Men rätten att uttala sig politiskt till stöd för Israel, den rätten måste han ha på samma sätt som alla andra medborgare i samhället.

Israels övergrepp mot pressfriheten

Få nyheter de senaste åren har berört mig så illa som massakern i Gaza. Israels monumentala överreaktion kommer bli förödande på längre sikt. Isoleringen av Gaza och de internationella sanktionerna har gjort Hamas starkare. Kriget kommer, tror jag, ytterligare stärka de militanta delarna av rörelsen. Och vad vinner Israel på det? Kommer raketbeskjutningen upphöra? Eller självmordsbomberna? Knappast.
Kriget har även ökat övergreppen mot pressfriheten. Redan tidigare hade Israel hindrat journalister från att arbeta i Gaza. Nu kräver de total kontroll över alla som vill rapportera från området. Man vill hindra berättelserna om civila offer från att nå omvärlden. Istället slussas grupper av journalister omkring i Södra Israel där de får beskåda effekterna av Hamas raketbeskjutning. Raketerna måste fördömmas, men de kan inte jämföras med den massiva, förkrossande militära insats som Israel satt in de senaste dagarna.
New York Times har en bra artikel om pressens svårigheter i kriget.

Saviano berörde

Jag såg delar av Roberto Savianos framträdande på Kulturhuset förra veckan, och som alla andra som var där blev jag väldigt berörd. Att tvingas leva under så genomkontrollerade förhållanden måste vara extremt påfrestande.
Han gjorde själv bedömningen att det var boken Gomorras stora spridning som gjort att Camorran riktade sitt dödshot mot honom. Om boken sålt i några få exemplar och endast i Italien hade de kunnat rycka på axlarna. Det är en viktig notering. Dagarna innan hans besök intervjuades jag av Kulturnyheterna, som ställde frågan om inte maffian tjänade på den stora uppmärksamheten. Har inte maffian alltid önskat ett visst mått av kändisskap?
Så är det kanske, men maffians fåfänga handlar om de yttra attributen. Om bilden av några macho typer som sätter hedern främst och lever ett kontrollerat liv i lyx. De vill inte få hela sin verksamhet kartlagd och analyserad, vilket är exakt vad Saviano gjort i sin bok. När han avslöjar maffians nätverk av kontakter i näringslivet och politiken går han för långt, särskilt som boken sålts i så stora upplagor.
Det blir därmed ett lysande argument för yttrandefriheten. Ju fler som kan läsa om vidriga övergrepp, desto mer rädda blir förbrytarna.

Samspel mellan maffian och medierna?

Jag kom just från en intervju med Kulturnytt. De gör ett inslag med anledning av att Roberto Saviano är i stan. Deras grundfråga var lite märklig: samspelar maffians intressen med mediernas, när offentligheten blir så stor kring Saviano?
Det är klart att det är en balansgång. I vissa fall är det skäkert så, att mediernas uppmärksamhet hjälper till att blåsa upp en kriminell organisation eller liknande när de hotar journalister eller författare. Som grundhållning tror jag dock att kränkningar mot yttrandefriheten bäst bekämpas med att man använder yttrandefriheten.
Och i fallet med Saviano är det rätt uppenbart. Hans bok Gomorra är en kartläggning av maffians nätverk, både i Neapel, i Italien och internationellt. Man blir rätt häpen över dess makt.
I det läget vill de tysta Saviano. Jag tror att stor uppmärksamhet kring fallet ökar maffians insats. Ju fler som känner till detta, ju fler kommer de att stöta sig med om de verkställer sitt hot.
Jag tror att Saviano själv ska uttala sig i frågan i Kulturnytt ikväll. Det ska bli intressant att höra vad han säger.

Bra med ökat tryck mot Indien

Har just fått ett samtal från Euro News. De ville ha kommentarer om att Indiska ambassaden i Stockholm sägs ha en svart lista med journalister som inte ska beviljas visum till Indien för att de skrivit kritiskt om landet tidigare.
Jag hade inte så mycket att tillägga, bara det vi redan sagt i ett pressmeddelande. Att det är en skandal om en demokrati som Indien lägger sig till med den här sortens förtryckande arbetsmetoder. Att svenska journalister måste ha frihet att rapportera om det de ser och upplever i världens största demokrati.
En sak är dock ny jämfört med för en vecka sedan: Indiska ambassaden har inte sagt något om skandalen.
Jag förväntar mig att vi snart får en kommentar från ambassadören. Har de en svart lista? Kommer svenska journalister fa problem med visum även framöver? Hur motiverar de i så fall detta?
Under tiden gläds jag åt att Europeiska medier uppmärksammat problemet. Allt tryck mot Indien i den här frågan är bra.