Vad hände efter OS?

Jag har idag en artikel i Göteborgs Posten där jag diskuterar vad som hände med kritiken av Kinas brott mot pressfriheten och mänskliga rättigheter efter OS. En rapport från Reportrar utan gränser i Paris visar nämligen att mycket lite har gjorts i Kina för att öka mediernas frihet. Utländska reportrar har visserligen samma rörelsefrihet som under OS, men inhemska bloggare, journalister och dissidenter förföljs fortfarande. 

Läs min artikel här.

Och rapporten från Paris här.

Vad säger Bildt om Eritrea?

Jag tänkte inte på det när utrikesdeklarationen lästes upp förra veckan, men det slog mig efter några dagar: Bildt sade inte ett ord om Eritrea och Dawit Isaak. 

Är inte det lite märkligt? 

Sverige har en enda samvetsfånge ute i världen och han får inte ens ett omnämnande av utrikesministern. Bildt har inte heller svarat på den fråga som jag och andra ställt till honom: varför reser han inte personligen till Eritrea för att samtala om Dawits frihet? Enligt de senaste rapporterna är Isaak sjuk i diabetes. Det var därför han under en kort period fick vård på sjukhus. I Sverige är det inte en livsfarlig sjukdom, men i fångenskap i ett av världens hårdast kontrollerade länder är det en annan sak. Sjukdomen gör Isaaks fall akut. Och vad gör Bildt? Frågan blir tills vidare hängande i luften.

Vi borde veta mer om Turkmenistan

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens informationssidor.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Smygreklam också ett hot mot journalistiken

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.

Expressen hade en artikel om detta idag. 

Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.

Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position. 

Gör något för Isaak, nu!

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea. 

Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats. 

Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare. 

Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.

Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea. 

 

Fler som Saviano

I fredags kom jag hem från ett möte med Reportrar utan gränser i Paris. Vi har sådana möten två eller tre gånger per år, när vi kan träffa de andra landssektionerna av organisationen. Det blir ofta intressanta diskussioner om hur våra sektioner arbetar, vad vi prioriterar och hur pressfriheten ser ut i våra respektive länder.
Av Silvia, som arbetar på den italienska sektionen, fick jag veta att Roberto Saviano, som hotats till livet av maffian och nu lever med ständigt polisskydd, är långt ifrån ensam. Han är en av sju journalister som just nu hotas till livet och måste gömma sig.
Det är en rätt märklig siffra. Sju personer som försökt granska makten och som därför fått hela sina liv förstörda.
Sedan berättade den spanska sektionen att 60 spanska journalister just nu lever med polisskydd.
En dyster tanke. En dyster verklighet.

Isaac behöver mer stöd

I dag antog EU-parlamentet ett uttalande till stöd för frigivningen av Dawit Isaac och de andra journalister som sitter fängslade i Eritrea. Reportrar utan gränser har länge engagerat sig  fallet Isaac och alla röster som sätter press på Eritreas regering är välkomna.

Synd bara att den svenska regeringens insatser är så oklara, eller i vart fall höljda i dunkel. Regeringen tillämpar tyst diplomati. Det betyder att allt som sägs i fallet, det sägs mellan skål och vägg i samtal mellan den svenska regeringens företrädare och regeringen i Eritrea.

Det kan vara en utmärkt väg för att få fängslade människor frigivna. Uppmärksamhet i medierna eller stora kampanjer kan göra att fallet får större politisk laddning, och därmed höjs insatserna för ett frigivande.

Men Isaac har suttit fängslad i sju år. Ja, faktiskt lite mer än sju år. Och regeringen i Eritrea har inte ens erkänt Sveriges rätt att lägga sig i fallet. De hävdar bestämt att Isaac är meborgare i Eritrea, och de vägrar acceptera hans dubbla medborgarskap. 

I det läget måste Sverige skärpa tonläget. Genom EU skulle man till exempel kunna villkora unionens bistånd till Eritrea. Pengarna fryser inne om inte journalisterna friges. Men så hårt verkar den svenska regeringen inte vilja gå fram.

Tyvärr.

Läs gärna Lars Adaktussons krönika om detta i Svd häromdagen.