Missa inte Burma VJ

Igår visades filmen Burma VJ på SVT. Jag hade inte sett den förut, vilket var en miss, för det var nog en av de bästa dokumentärer som gjorts över huvud taget. Och det säger jag inte bara för att jag är en burmaskalle.
En grupp journalister beväpnade med små videokameror dokumenterade upproret i Burma 2007. De bar sina kameror gömda i väskor eller under skjortorna. Bilderna är skakiga och oklara, men så gripande att det inte går att sluta titta. Allt samordnas av en journalist i Thailand, som sedan skickar materialet vidare till Democratic Voice of Burma i Oslo.
Under en stor del av upproret för två år sedan var dessa journalister de enda källorna till information från Burma. Och när upproret slagits ned spårades flera av dem upp av säkerhetstjänsten och dömdes till långa fängelsestraff.

Burma VJ går fortfarande att se på SVT Play.

Gummilagar mot pressfriheten

Ibland är det svårt att se vilka steg som leder mot minskad presfrihet. Jag har tänkt rätt mycket på det de senaste veckorna, när det blåst mot Aftonbladet i konflikten med Israels regering, som ville näpsa en artikelpublicering.
När är man på det sluttande planet? Vilka mekanismer ska man hålla utkick efter?
Serbien har definitivt tagit steget ut på "the slipery slope". I en artikel i DN i dag beskrivs det hur man antagit en lag som ger höga bötesbelopp för medier som publicerar felaktiga uppgifter. Tidningsankor.
Det är precis en sådan gummiparagraf som despotiska regeringar över hela världen använder för att näpsa oberoende journalistik. I Iran är det islam som inte får "kränkas". I Burma är det "nationell stolthet" eller "nationens säkerhet". Exakt vad som passar in i dessa begrepp är lite relativt, och vem som helst kan i princip kastas i fängelse för brott mot reglerna.

Det är kanske lektion 1 i pressfrihetsskolan: Se upp för gummiparagrafer!

Kina drar åt snaran

Igår kväll arrangerade Reportrar utan gränser ett seminarium om Kina och mänskliga rättigheter. Det blev ett mycket intressant samtal och utvecklingen i landet efter OS. Ett samtal som bidrog till en mer komplex bild av världens mest folktäta nation.
Professor Tom Hart talade om kommunistpartiets propagandakontroll och ifrågasatte de ekonomiska prognoserna för landet. Johan Lagerqvist vid Utrikespolitiska institutet gjorde en intressant analys av yttrandefrihetens ställning i relation till andra mål för samhället och Sverker Lindström beskrev OS som en gigantisk propagandavinst för statsledningen.
Samma dag kom rapporter om hur myndigheterna stänger ned stora delar av internet inför årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. YouTube censurerar, liksom Twitter och andra sociala medier. Alla sökningar på massakern har sedan åratal varit blockerade. I en kommentar till utvecklingen konstaterar Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris att censuren varit så effektiv att många unga i Kina idag inte ens vet att massakern inträffat.
Läs mer om blockeringen av internetsidor i till exempel NY Times artikel.

Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 

Det är verkligen trams. 

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här. 

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 

NED är underställt kongressen i USA och ständigt föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice or Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.

Hotad utrikesjournalistik

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare. 

Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier. 

Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid. 

Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik. 

Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem. 

Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten. "När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."

En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden?

Livsfarlig journalistik

I dag stod det klart att de två amerikanska journalister som gripits på gränsen mellan Nordkorea och Kina ska åtalas av den nordkoreanska regimen. Journalisterna anklagas för "fientliga handlingar" och för att ha olagligt gått över gränsen.

Journalisterna Euna Lee och Laura Ling arbetar för den nätbaserade amerikanska nyhetskanalen Current TV. De greps sedan de gått över den isbelagda gränsfloden Tumen den 17 mars.

Jag har själv gjort såna där saker, gått över gränsen mellan Thailand och Burma illegalt. Det är inte så ovanligt. Gränsen är lång och porös, omöjlig att bevaka, och maktförhållandena inte glasklara. Det sista är förstås inte fallet i Nordkorea, men principen är den samma. Nordkorea vill att journalister håller sig borta. Propagandamaskinen kräver monopol på information till och från och inom landet.

Då blir journalister livsfarliga. Då hamnar Euna Lee och Laura Ling i fara för att de utför sitt jobb.

Putin vs Van Damme

Actionskådisen och 80-talsikonen Jean-Claude Van Damme, som jag första gången såg i en holländsk rulle som hette Amsterdamned, har träffat Putin. 

Det var under lanseringen av hans senaste film, JVCD. Putin hade förklarat varför han gillade Van Damme:

"Det jag gillar med Van Damme är actionbiten - alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika."

Putin kunde möjligen lagt till Georgien. Eller Tjetjenien.