Svåra avvägningar i Isaaks fall

I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. Jag har själv iböand undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.

Visum beviljat

Till slut fick journalisterna som sökt visum för att bevaka rättegången i Addis Abeba tillstånd att resa. Reportrar utan gränsers styrelseledamöter Martin Edström och Mattias Lövkvist väntar dock fortfarande på sitt visum, och om de reser ned och kommer de rapportera till flera svenska medier om vad som händer i och kring rättegången. Ni kan bland annat följa deras twitterflöde via tidningen OmVärldens Facebooksida.
Tyvärr vet vi inte riktigt vad som faktiskt ska avhandlas under den första rättegångssejouren. I värsta fall är det bara formalia, rättegången startar i så fall först om ytterligare en tid. Oberoende av vilket tror väl de flesta att det kommer ta i alla fall ett halvår innan dom kan avkunnas, vilket skulle innebär att Johan och Martin, även vid en friande dom, kommer ha suttit där nere i nästan ett år. Vid fällande dom handlar det förstås om en mycket längre period.
De kommer säkert benådas, men det lär i alla fall ta ett par år.
Under tiden fortsätter vi som engagerat oss i deras fall att arbeta här hemifrån. Det är väldigt roligt att insamlingen för deras omkostnader går så bra. Riktigt bra, till och med. I veckan hade vi fått in omkring 250 000 kronor. Det lär täcka deras advokatkostnader och andra omkostnader som är förknippade med tiden i fängelse i Etiopien.

Skandal att neka visum

Det visar sig nu att Etiopien fördröjer visumprocessen för de svenska journalister som vill resa för att bevaka rättegången mot Johan Persson och Martin Schibbye i Addis Abeba. Det är inget mindre än en skandal, men det visar ju i grunden vilken syn den etiopiska regimen har på press- och yttrandefrihet. I debatten kring åtalet mot Johan och Martin har företrädare för de etiopiska myndigheterna hävdat att utländska journalister visst får tilltträde till landet och att Johan och Martin alltså inte behövde ta hjälp av gerillan i Ogadenprovinsen. Det var en lögn redan från början, och nu vet vi alltså att de inte ens släpper in journalister för att bevaka en rättegång i huvudstaden.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.

Fortsatt osäkert för Johan och Martin

Det verkar som om Johan Persson och Martin Schibbye, som sitter fängslade i Etiopien, just nu flyttas till huvudstaden Addis Abeba. Det är i alla fall en god nyhet. Det blir enklare för ambassaden att träffa dem och kommunikationen över huvud taget blir enkare. Om det kommer till en rättsprocess blir det också enklare för en advokat att hålla kontakt med dem.
Jag har varit i de flesta mediekanaler de senaste dagarna. Till exempel i Rapport igår och Expressen och P4 idag. Jag har hela tiden utgått ifrån att UD gör ett bra jobb på plats i Etiopien, men en av mina kritiska invändningar har hela tiden varit att de båda svenskarna tydligt måste erkännas som journalister av den svenska regeringen. Men både UD och utrikesministern betraktar detta som ett vanligt konsulärt ärende. Johan och Martin har brutit mot lagen i Etiopien genom att ta sig in i landet illegalt och det betyde också att UD inte tar kostnaderna för deras advokat om det blir en rättslig prövning. Därför har Reportrar utan gränser nu tillsammans med journalistförbundet och en grupp av Johans och Martins kollegor startat en insamling till deras advokatkostnader. Mer information om detta hittar du här.

Regeringen måste agera i Etiopien

Jag blev förskräckt och oroad när jag nåddes av uppgiften att Martin Schibbye och Johan Persson fängslats i Etiopien. Jag visste att de skulle ge dig in i regionen Ogaden, jag var i kontakt med Martin bara några dagar före deras avresa. Han var medveten om riskerna men ansåg att det var viktigt att det kom ut berättelser ifrån Ogaden, som regimen i Etiopien försökt stänga från omvärlden för att inte riskera rapporter om övergrepp och våld mot civilbefolkningen.
De två svenska journalisterna var där som just journalister, och därför blir gripandet av dem omedelbart en politisk fråga. Det är utmärkt att den svenska ambassaden i Addis Abeba agerar och försöker få kontakt med svenskarna. Men nu måste även den svenska regeringen, som länge sagt att informations- och pressfrihet är en av huudfrågorna i utrikpolitiken, också agera och omedelbart kräva de båda svenskarnas frihet.
Men ännu har den svenska regeringen valt att ligga lågt.
Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade för att de utövat sin journalistiska rätt att rapportera. Om inte det är politiskt, vad är det i så fall?

Vem släppte ut hundarna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Företagen tar inte sitt ansvar

I dagens DN står det om Teliasoneras verksamhet i Vitryssland. Hur företaget genom att samarbeta med myndigheterna i diktaturen bidrar till förtrycket. Det är inte första gången Teliasonera och andra liknande företag är ute i blåsväder för att de sätter vinstmaximeringen före etiska överväganden. För några år sedan var det regimen i Azerbadjan som utnyttjade Teliasonera för att avlyssna oppositionella. I demonstrationerna i Iran förra året fick Nokia något av en hatstatus av samma skäl.
I alla såna här sammanhang ursäktar sig företaget med att de påverkar regimen. Ett konstruktivt engagemang. Och själva det faktum att möjligheterna till kommunikation ökar undergräver despotiska system.
De kan ha rätt i det, men det är långt ifrån givet. För det första är det uppenbart så att regimer som den i Vitryssland med hjälp av Teliasonera har hittat metoder att använda tekniken för sina egna syften. Möjligheterna till övervakning ökar. För det andra har dessa företag ofta svårt att peka på ett enda konkret exempel där deras konstruktiva engagemang lett till förändring.
Skälet är antagligen att de varken bryr sig eller har den politiska kompetens som krävs för att trycka på en diktatur. Så även om de på pappret har fina deklarationer om företagets ansvar så betyder det mycket lite i praktiken.
Jag kan förstås ha fel, men jag är rädd att så inte är fallet.
Och statskassan håvar in miljarder från Teliasoneras vinst. Det, om inte annat, borde göra att de politiska påtryckningarna ökar.