Medvetet av syriska regimen

Det verkar nu som om den syriska regimen medvetet valde att bomba sönder det provisoriska presscentret i Homs. Skälet: att tysta den sista kanalen ut för de som ville att omvärlden skulle få veta vad som händer med civilbefolkningen. Enligt en fransk journalist som lämnat Homs för några dagar sedan var det allmänt känt att byggnaden användes av journaister, och att det var den enda plats i Homs som hade en fungerande länk till internet. Läs mer i Guardian.

Två döda journalister

För bara ett par dagar sedan kom CPJ:s rapport om att 2011 innebar ett dystert rekord i antalet döda journalister. En oroande utveckling som både de och vi på Reportrar utan gränser uppmärksammat på senare år. Och just som den rapporten landat kommer nyheten att ytterligare två journalister dödats i Syrien. Och att ytterligare några är skadade. Krisen i Syrien har skördat massor av civila offer och redan tidigare hade jounalister dödats. Nu förlängs den mörka listan. Läs mer på BBC.

Johan och Martin måste friges

Det blev en fällande dom mot Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Alla farhågor inför domslutet besannades därmed. Regeringen i Addis Abeba nöjde sig inte med de sex månader de båda journalisterna redan suttit i fängelse. De kommer nu att dömas till ett långt fängelsestraff. Det är det mest sannolika.
Antingen kan de söka nåd eller också överklaga. Det beslutet måste vara deras, och jag utgår ifrån att ambassaden i Addis ger dem all tänkbar hjälp under den processen.
Nu måste också kraven på deras frihet bli starkare. Hittills har politiker och diplomater hänvisat till den juridiska processen. Johan och Martin har erkänt att de tog sig in Ogaden och det fanns ju en liten chans att de bara skulle dömas till det.
Men nu blir de samvetsfångar. De är dömda för att de är journalister.
Det är inte heller det enda fallet i Etiopien där journalister på senare tid arresterats. Reportrar utan gränser skrev om detta nyligen.
Nu måste den svenska regeringen trappa upp sitt arbete för Johan och Martin. Carl Bildt måste bli tydligare. Den tysta diplomati som Bildt alltid lutar sig emot har hittills inte fungerat. Nu måste Bildt kräva att de friges.

Det måste bli en friande dom

Följande artikel är idag publicerad på SvD:s Brännpunkt tillsammans med ett 20-tal undertecknare.

"Idag återupptas rättegången i Etiopien mot de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Sedan förhandlingarna avslutades förra gången har en viktig del av åtalet lagts ned: Johan och Martin riskerar inte längre att dömas för att själva vara terrorister. Men det åtal som kvarstår handlar bland annat om understödjande av terrorism.

En fällande dom skulle vara en tragedi för Johan och Martin personligen liksom för deras familjer. Men det skulle också vara ett grundskott mot press- och yttrandefriheten och ett misslyckande för både den etiopiska och den svenska regeringen.

Regimen i Addis Abeba har på senare tid dömt flera etiopiska journalister till långa fängelsestraff och många andra har tvingats fly utomlands. Organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty International har varnat för utvecklingen.

Vi hoppas och tror att den etiopiska regeringen genom fallet med Johan Persson och Martin Schibbye visar att de respekterar internationella överenskommelser om press- och yttrandefrihet och arbetar för att förbättra klimatet för journalister, på samma sätt som man under de senaste åren framgångsrikt arbetat för att förbättra matsäkerheten och den sociala situationen i landet.

För den svenska regeringen skulle en fällande dom innebära ett bakslag för det egna diplomatiska arbetet, likväl som ett bakslag för regeringens vilja att prioritera press- och yttrandefrihet i det utrikespolitiska arbetet. Sedan Persson och Schibbye fängslades i början av juli har regeringen hållit en mycket låg profil i ärendet och Carl Bildts första kommentar gick ut på att det var olämpligt av två journalister att resa till Ogadenprovinsen.

En fällande dom skulle kräva en grundlig utvärdering av strategin i fall som detta.

Vi hoppas dock på en friande dom. Vi utgår tills vidare ifrån att alla inblandade parter förstår betydelsen av en fri och oberoende journalistik. Av att det finns journalister som är beredda att ta personliga risker för att gräva fram sanningen.

Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I Dn i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Näthatet

I dag publicerade SvD en debattartikel av mig där jag försvarade Johans och Martins val att resa med gerillan i Ogaden. Jag hävdade att det är en rimlig journalistisk arbetsmetod i ett läge där det inte finns några andra vägar in i provinsen. Det kom snabbt över 100 svar på SVD:s hemsida och jag måste säga att de gjorde mig lite mörkrädd. Att så många visar en så total oförståelse inför journalistikens arbetsmetoder och pressfrihetens principer är inte bara förvånande, det är direkt märkligt. Okej, jag vet att nätmobben ofta, i skydd av nätets anonymitet, tar i så de spricker och tävlar om att vara mest bigotta, xenofobiska och allmänt puckade. Men ändå!
Ett argumen som återkommer flera gånger i svaren på min artikel är att Johan och Martin skulle vara kommunister. Det kanske de är, jag vet faktiskt inte. Jag har publicerat dem båda i OmVärlden och då har de presterat gedigen oberoende journalistik, inget annat. Men det är klart. Om man tittar på Martins hemsida och kollar vilka tidningar han publicerats i:

Amelia, ETC, Svd, Times London, Passion of business, Re:Public Service, Fokus, Omvärlden, Sydsvenskan, SR-Medierna, Vagabond, Amnesty Press, VG, Journalisten, Filter, Dagens Arbete, Folket i Bild, Ottar, Social Qrage, Frihet, HBL, Fokus

... så hittar man förstås idel kommunisttidningar... eller?

Svåra avvägningar i Isaaks fall

I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. Jag har själv iböand undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.