Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 

Det är verkligen trams. 

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här. 

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 

NED är underställt kongressen i USA och ständigt föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice or Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.