Johan och Martin måste friges

Det blev en fällande dom mot Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien. Alla farhågor inför domslutet besannades därmed. Regeringen i Addis Abeba nöjde sig inte med de sex månader de båda journalisterna redan suttit i fängelse. De kommer nu att dömas till ett långt fängelsestraff. Det är det mest sannolika.
Antingen kan de söka nåd eller också överklaga. Det beslutet måste vara deras, och jag utgår ifrån att ambassaden i Addis ger dem all tänkbar hjälp under den processen.
Nu måste också kraven på deras frihet bli starkare. Hittills har politiker och diplomater hänvisat till den juridiska processen. Johan och Martin har erkänt att de tog sig in Ogaden och det fanns ju en liten chans att de bara skulle dömas till det.
Men nu blir de samvetsfångar. De är dömda för att de är journalister.
Det är inte heller det enda fallet i Etiopien där journalister på senare tid arresterats. Reportrar utan gränser skrev om detta nyligen.
Nu måste den svenska regeringen trappa upp sitt arbete för Johan och Martin. Carl Bildt måste bli tydligare. Den tysta diplomati som Bildt alltid lutar sig emot har hittills inte fungerat. Nu måste Bildt kräva att de friges.

Det måste bli en friande dom

Följande artikel är idag publicerad på SvD:s Brännpunkt tillsammans med ett 20-tal undertecknare.

"Idag återupptas rättegången i Etiopien mot de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Sedan förhandlingarna avslutades förra gången har en viktig del av åtalet lagts ned: Johan och Martin riskerar inte längre att dömas för att själva vara terrorister. Men det åtal som kvarstår handlar bland annat om understödjande av terrorism.

En fällande dom skulle vara en tragedi för Johan och Martin personligen liksom för deras familjer. Men det skulle också vara ett grundskott mot press- och yttrandefriheten och ett misslyckande för både den etiopiska och den svenska regeringen.

Regimen i Addis Abeba har på senare tid dömt flera etiopiska journalister till långa fängelsestraff och många andra har tvingats fly utomlands. Organisationer som Reportrar utan gränser och Amnesty International har varnat för utvecklingen.

Vi hoppas och tror att den etiopiska regeringen genom fallet med Johan Persson och Martin Schibbye visar att de respekterar internationella överenskommelser om press- och yttrandefrihet och arbetar för att förbättra klimatet för journalister, på samma sätt som man under de senaste åren framgångsrikt arbetat för att förbättra matsäkerheten och den sociala situationen i landet.

För den svenska regeringen skulle en fällande dom innebära ett bakslag för det egna diplomatiska arbetet, likväl som ett bakslag för regeringens vilja att prioritera press- och yttrandefrihet i det utrikespolitiska arbetet. Sedan Persson och Schibbye fängslades i början av juli har regeringen hållit en mycket låg profil i ärendet och Carl Bildts första kommentar gick ut på att det var olämpligt av två journalister att resa till Ogadenprovinsen.

En fällande dom skulle kräva en grundlig utvärdering av strategin i fall som detta.

Vi hoppas dock på en friande dom. Vi utgår tills vidare ifrån att alla inblandade parter förstår betydelsen av en fri och oberoende journalistik. Av att det finns journalister som är beredda att ta personliga risker för att gräva fram sanningen.

Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I Dn i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Näthatet

I dag publicerade SvD en debattartikel av mig där jag försvarade Johans och Martins val att resa med gerillan i Ogaden. Jag hävdade att det är en rimlig journalistisk arbetsmetod i ett läge där det inte finns några andra vägar in i provinsen. Det kom snabbt över 100 svar på SVD:s hemsida och jag måste säga att de gjorde mig lite mörkrädd. Att så många visar en så total oförståelse inför journalistikens arbetsmetoder och pressfrihetens principer är inte bara förvånande, det är direkt märkligt. Okej, jag vet att nätmobben ofta, i skydd av nätets anonymitet, tar i så de spricker och tävlar om att vara mest bigotta, xenofobiska och allmänt puckade. Men ändå!
Ett argumen som återkommer flera gånger i svaren på min artikel är att Johan och Martin skulle vara kommunister. Det kanske de är, jag vet faktiskt inte. Jag har publicerat dem båda i OmVärlden och då har de presterat gedigen oberoende journalistik, inget annat. Men det är klart. Om man tittar på Martins hemsida och kollar vilka tidningar han publicerats i:

Amelia, ETC, Svd, Times London, Passion of business, Re:Public Service, Fokus, Omvärlden, Sydsvenskan, SR-Medierna, Vagabond, Amnesty Press, VG, Journalisten, Filter, Dagens Arbete, Folket i Bild, Ottar, Social Qrage, Frihet, HBL, Fokus

... så hittar man förstås idel kommunisttidningar... eller?

Svåra avvägningar i Isaaks fall

I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. Jag har själv iböand undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.

Visum beviljat

Till slut fick journalisterna som sökt visum för att bevaka rättegången i Addis Abeba tillstånd att resa. Reportrar utan gränsers styrelseledamöter Martin Edström och Mattias Lövkvist väntar dock fortfarande på sitt visum, och om de reser ned och kommer de rapportera till flera svenska medier om vad som händer i och kring rättegången. Ni kan bland annat följa deras twitterflöde via tidningen OmVärldens Facebooksida.
Tyvärr vet vi inte riktigt vad som faktiskt ska avhandlas under den första rättegångssejouren. I värsta fall är det bara formalia, rättegången startar i så fall först om ytterligare en tid. Oberoende av vilket tror väl de flesta att det kommer ta i alla fall ett halvår innan dom kan avkunnas, vilket skulle innebär att Johan och Martin, även vid en friande dom, kommer ha suttit där nere i nästan ett år. Vid fällande dom handlar det förstås om en mycket längre period.
De kommer säkert benådas, men det lär i alla fall ta ett par år.
Under tiden fortsätter vi som engagerat oss i deras fall att arbeta här hemifrån. Det är väldigt roligt att insamlingen för deras omkostnader går så bra. Riktigt bra, till och med. I veckan hade vi fått in omkring 250 000 kronor. Det lär täcka deras advokatkostnader och andra omkostnader som är förknippade med tiden i fängelse i Etiopien.

Skandal att neka visum

Det visar sig nu att Etiopien fördröjer visumprocessen för de svenska journalister som vill resa för att bevaka rättegången mot Johan Persson och Martin Schibbye i Addis Abeba. Det är inget mindre än en skandal, men det visar ju i grunden vilken syn den etiopiska regimen har på press- och yttrandefrihet. I debatten kring åtalet mot Johan och Martin har företrädare för de etiopiska myndigheterna hävdat att utländska journalister visst får tilltträde till landet och att Johan och Martin alltså inte behövde ta hjälp av gerillan i Ogadenprovinsen. Det var en lögn redan från början, och nu vet vi alltså att de inte ens släpper in journalister för att bevaka en rättegång i huvudstaden.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.

Fortsatt osäkert för Johan och Martin

Det verkar som om Johan Persson och Martin Schibbye, som sitter fängslade i Etiopien, just nu flyttas till huvudstaden Addis Abeba. Det är i alla fall en god nyhet. Det blir enklare för ambassaden att träffa dem och kommunikationen över huvud taget blir enkare. Om det kommer till en rättsprocess blir det också enklare för en advokat att hålla kontakt med dem.
Jag har varit i de flesta mediekanaler de senaste dagarna. Till exempel i Rapport igår och Expressen och P4 idag. Jag har hela tiden utgått ifrån att UD gör ett bra jobb på plats i Etiopien, men en av mina kritiska invändningar har hela tiden varit att de båda svenskarna tydligt måste erkännas som journalister av den svenska regeringen. Men både UD och utrikesministern betraktar detta som ett vanligt konsulärt ärende. Johan och Martin har brutit mot lagen i Etiopien genom att ta sig in i landet illegalt och det betyde också att UD inte tar kostnaderna för deras advokat om det blir en rättslig prövning. Därför har Reportrar utan gränser nu tillsammans med journalistförbundet och en grupp av Johans och Martins kollegor startat en insamling till deras advokatkostnader. Mer information om detta hittar du här.

Regeringen måste agera i Etiopien

Jag blev förskräckt och oroad när jag nåddes av uppgiften att Martin Schibbye och Johan Persson fängslats i Etiopien. Jag visste att de skulle ge dig in i regionen Ogaden, jag var i kontakt med Martin bara några dagar före deras avresa. Han var medveten om riskerna men ansåg att det var viktigt att det kom ut berättelser ifrån Ogaden, som regimen i Etiopien försökt stänga från omvärlden för att inte riskera rapporter om övergrepp och våld mot civilbefolkningen.
De två svenska journalisterna var där som just journalister, och därför blir gripandet av dem omedelbart en politisk fråga. Det är utmärkt att den svenska ambassaden i Addis Abeba agerar och försöker få kontakt med svenskarna. Men nu måste även den svenska regeringen, som länge sagt att informations- och pressfrihet är en av huudfrågorna i utrikpolitiken, också agera och omedelbart kräva de båda svenskarnas frihet.
Men ännu har den svenska regeringen valt att ligga lågt.
Martin Schibbye och Johan Persson sitter fängslade för att de utövat sin journalistiska rätt att rapportera. Om inte det är politiskt, vad är det i så fall?

Vem släppte ut hundarna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?