Saviano berörde

Jag såg delar av Roberto Savianos framträdande på Kulturhuset förra veckan, och som alla andra som var där blev jag väldigt berörd. Att tvingas leva under så genomkontrollerade förhållanden måste vara extremt påfrestande.
Han gjorde själv bedömningen att det var boken Gomorras stora spridning som gjort att Camorran riktade sitt dödshot mot honom. Om boken sålt i några få exemplar och endast i Italien hade de kunnat rycka på axlarna. Det är en viktig notering. Dagarna innan hans besök intervjuades jag av Kulturnyheterna, som ställde frågan om inte maffian tjänade på den stora uppmärksamheten. Har inte maffian alltid önskat ett visst mått av kändisskap?
Så är det kanske, men maffians fåfänga handlar om de yttra attributen. Om bilden av några macho typer som sätter hedern främst och lever ett kontrollerat liv i lyx. De vill inte få hela sin verksamhet kartlagd och analyserad, vilket är exakt vad Saviano gjort i sin bok. När han avslöjar maffians nätverk av kontakter i näringslivet och politiken går han för långt, särskilt som boken sålts i så stora upplagor.
Det blir därmed ett lysande argument för yttrandefriheten. Ju fler som kan läsa om vidriga övergrepp, desto mer rädda blir förbrytarna.

Samspel mellan maffian och medierna?

Jag kom just från en intervju med Kulturnytt. De gör ett inslag med anledning av att Roberto Saviano är i stan. Deras grundfråga var lite märklig: samspelar maffians intressen med mediernas, när offentligheten blir så stor kring Saviano?
Det är klart att det är en balansgång. I vissa fall är det skäkert så, att mediernas uppmärksamhet hjälper till att blåsa upp en kriminell organisation eller liknande när de hotar journalister eller författare. Som grundhållning tror jag dock att kränkningar mot yttrandefriheten bäst bekämpas med att man använder yttrandefriheten.
Och i fallet med Saviano är det rätt uppenbart. Hans bok Gomorra är en kartläggning av maffians nätverk, både i Neapel, i Italien och internationellt. Man blir rätt häpen över dess makt.
I det läget vill de tysta Saviano. Jag tror att stor uppmärksamhet kring fallet ökar maffians insats. Ju fler som känner till detta, ju fler kommer de att stöta sig med om de verkställer sitt hot.
Jag tror att Saviano själv ska uttala sig i frågan i Kulturnytt ikväll. Det ska bli intressant att höra vad han säger.

Bra med ökat tryck mot Indien

Har just fått ett samtal från Euro News. De ville ha kommentarer om att Indiska ambassaden i Stockholm sägs ha en svart lista med journalister som inte ska beviljas visum till Indien för att de skrivit kritiskt om landet tidigare.
Jag hade inte så mycket att tillägga, bara det vi redan sagt i ett pressmeddelande. Att det är en skandal om en demokrati som Indien lägger sig till med den här sortens förtryckande arbetsmetoder. Att svenska journalister måste ha frihet att rapportera om det de ser och upplever i världens största demokrati.
En sak är dock ny jämfört med för en vecka sedan: Indiska ambassaden har inte sagt något om skandalen.
Jag förväntar mig att vi snart får en kommentar från ambassadören. Har de en svart lista? Kommer svenska journalister fa problem med visum även framöver? Hur motiverar de i så fall detta?
Under tiden gläds jag åt att Europeiska medier uppmärksammat problemet. Allt tryck mot Indien i den här frågan är bra.

Fackliga rättigheter hotade

Jag har just varit på LO:s, TCO:s och Amnestys presskonferens där de berättat om den årliga rapporten om fackliga rättighter.
Det var en rätt dyster rapport.
Förra året dödades 91 människor för att de engagerat sig fackligt. Tusentals fängslades eller förlorade jobbet. Colombia är ett av de värsta länderna, med 39 dödade. Det där känner vi inom Reportrar utan gränser till. Under de senaste fem åren har vi haft ett projekt i Colombia som handlat om att bygga upp ett nätverk av journalister som kan rapportera om övergrepp mot pressfriheten.
Irak är ett annat land där övergreppen är många. Något förvånande gäller det även USA, främst för att omkring 30 miljoner löntagare saknar rätt att förhandla kollektivt.
Orimligt, förstås.
Amnestys generalsekreterare Lise Berg var med på presskonferensen, och hon gjorde en viktig analys: fackliga rättigheter, eller för den delen alla sociala och kulturella rättigheter, är lika viktiga som politiska rättigheter. På den punkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna glasklar. Det finns ingen prioritering i FN-dokumentet. De olika formerna av rättigheter samverkar med varandra. Utan sociala rättigheter urholkas yttrandefriheten eller rätten att rösta. Utan yttrandefrihet kan samhället aldrig veta om de sociala rättigheterna respekteras.

Nytt drag i bloggen

Jag har varit hopplöst dålig på att uppdatera den här bloggen. Särskilt illa eftersom det under hösten hänt så otroligt mycket på pressfrihetens område som varit värt att kommentera. Saviano, Cachos pris av Svenska PEN, fänglsanden av bloggare och journalister i Burma osv osv.
Mitt i allt detta kom det ju också en god nyhet. För några veckor sedan frigavs den burmesiske journalisten och aktivisten U Win Tin, som suttit i fängelse i nitton år. Han är nästan 80 år gammal och ändå meddelade han omedelbart efter sin frigivining att han skulle fortsätta kampen mot Burmas militärjunta. Var kommer den kraften ifrån? Vad får en människa att riskera allt när han just återvunnit livet?
Jag kan inte riktigt uttrycka hur mycket jag beundrar den hållningen hos alla de som fängslas för sina texter eller radioprogram eller tv-rapporter.
Nåja, från och med nu ska jag i alla fall skärpa mig med bloggen!

Svårt att betygsätta idrottsministern

Det kom ett telefonsamtal till vårt kontor på Reportrar utan gränser. Det var en medarbetare till kultur- och idrottsminister Lena Ahdelson-Liljeroth. Hon ville berätta att jag fel när jag kritiserade ministern inför hennes Kina-besök. Tvärtemot vad hon sade i en DN-intervju hade hon nämligen tagit upp frågan om pressfrihet och mänskliga rättigheter när hon träffade sin kinesiska kollega.
Utmärkt i så fall. Hennes besked i DN var inte bara märkligt, det var alldeles huvudlöst.
Om hon verkligen kritiserade Kinas övergrepp mot journalister och oliktänkande så gjorde hon trots allt någon nytta. Även om det är svårt att veta vad som verkligen sagts mellan två politiker bakom stängda dörrar.
Det hindrar inte att vi fortfarande är kritiska till att hon deltog på OS-invigningen. Hade hon stannat hemma från den hade hon gjort en tydligare, offentlig markering, istället för att göra sig till en bricka i ett propagandaspel.

Och här är bilden

De fick en hel värld att reagera för fyrtio år sedan när de använde OS som en arena för en politisk protest mot rassegregationen i USA.
John Carlos, som kom trea på 200 meter i OS 1968, och Tommie Smith, som vann, och så jag.
Det är jag som står i mitten.

Möte med två hjältar

Semestern är slut, även om det inte blev helt ledigt nån gång. Frågan om OS i Kina och de mänskliga rättigheterna där ligger högt på mediernas dagordning och jag har ägnat var och varannan dag åt att tala med journalister om Reportrar utan gränsers linje.
I går fick jag så tillfälle att träffa två av mina stora hjältar. Tommie Smith och John Carlos. 1968 blev de kända över hela världen när de reste sina händer i en black power-gest under prisutdelningen på OS i Mexico.
Jag träffade dem i anslutning till Rakt på med KG Bergström och den efterföljande diskussionen i programmet handlade om OS i Kina.
Poängen är nämligen att Carlos och Smith stängdes av från OS. De skickades hem från spelen för att de vågade uttrycka sin åsikt. Deras berättelse visar hur bisarra IOK:s regler är.
IOK:s motargument är att alla idrottare har rätt att säga vad de vill utanför OS-arenorna.

Det argumentet blir löjligt när man placerar OS i Kina. Kina kränker konsekvent pressfriheten och andra mänskliga rättigheter. De som skulle genomföra en protest utanför någon av arenorna skulle sannolikt dömas hårt av det kinesiska rättsväsendet.

I samtalet i Rakt på med KG Bergström medverkade även IOK:s representant Pernilla Wiberg och Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso. Wiberg försvarade IOK:s regler, men jag blev inte klok på hennes argument. Hon hade nämligen inga. Regler är regler, och därför ska de följas, menade hon ungefär. Hon sade också att andra deltagare kan bli kränkta om någon atlet förmedlar ett politiskt budskap.
Men hallå!
Det gäller väl för alla politiska budskap i så fall. Frågan är varför det ska leda till att man förbjuder alla åsikter på OS-arenorna. Varför råder inte yttrandefrihet där?

Jag hoppas snart kunna publicera en bild på Carlos, Smith och... mig själv. Fåfängan måste få sitt:)

Hyckleri Federley

Tårarna hjälpte inte. I dag är domen stenhård mot Fredrik Federley, Annie Johansson och de andra borgerliga politiker som höll show i tisdags. De låtsades tveka, försökte få det att framstå som att de fått sin vilja igenom, och igår röstade de ändå igenom FRA-lagen.
I nästan allt liknar de nya reglerna nu det förslag som först lades fram på riksdagens bord. Förändringarna är kosmetiska. I grunden betyder det att FRA får rätt att samla in all datatrafik som passerar landets gränser. Okej, 99,9 procent av allt som skrivs kommer aldrig läsas, men det spelar ingen roll för helhetsintrycket.
Tänk om någon hade föreslagit att en statlig myndighet ska få öppna och kopiera all papperspost i landet. Det hade aldrig gått att driva igenom. Själva tanken är löjlig. Men så fort de handlar om elektronisk post är det som om normala demokratiska reflexer sätts ur spel. Som om internet fortfarande bara är på låtsas.
Det är på allvar. Blodigt allvar. Och nu har staten försäkrat sig om ett instrument som i fel händer kan utnyttjas för att kränka yttrandefrihet och demokratiska grundvärden.

Rösta rätt centern!

In i det sista är det oklart hur riksdagen ställer sig till den så kallade FRA-lagen, som ska låta Försvarets radioanstalt (FRA) ta del av all telefon-, sms- och epost-trafik till och från Sverige.
I kväll har centerns riksdagsgrupp diskuterat förslaget, och det visar sig att flera ledamöter tvekar om att rösta ja till förslaget. Sedan tidigare har Fredrik Federley och Annie Johansson uttryckt att de tvivlar på om det är lämligt att ge FRA ett så total kontroll över medborgarnas informationsutbyte.
Låt oss hoppas att centern tar sitt förnuft till fånga. Den här frågan är allt för viktig för att riksdagsledamöterna slaviskt ska följa en borgerlig allianslinje.

Mitt möte med Eritreas ambassad

Korta anteckningar från möte med Eritreas ambassad:

Den 13 maj träffade jag Yonas Manna Bairu på Eritreas ambassad för att diskutera Dawit Iaacs fall. Som nyvald ordförande för RUG ville jag personligen höra de officiella eritreanska argumenten.

Jag började med att fråga om den senaste tidens ovilja att ta emot de grupper som kommer till ambassaden för att överlämna protestbrev. Yonas Manna Bairu lovade att alla som bokade ett möte också skulle få träffa honom, men att de regelmässigt inte öppnade dörren för delegationer som inte anmält sitt besök.

Han ägnade sedan en lång stund åt att förklara Eritreas historiska bakgrund och det han beskrev som landets känsliga säkerhetspolitiska läge. Han upprepade därefter en rad argument som är väl kända vid det här laget. Att Sverige inte kan göra anspråk på Isaac som medborgare, eftersom han själv skrivit på ett intyg att han är medborgare i Eritrea (trots att de officiellt erkänner dubbelt medborgarskap). Att Isaac och de andra journalister som sitter fängslade varit inblandade i ett försök att göra statskupp. Att de tänker hålla honom kvar så länge det säkerhetspolitiska läget så kräver.

Jag frågade om det finns något, över huvud taget något, som Sverige eller EU eller någon enskild organisation skulle kunna göra för att han ska bli fri. Svaret blev ett mycket deprimerande nej. På min fråga om jag skulle kunna resa till Eritrea som journalist och skriva om landet svarade Yonas Manna Bairu att det rent teoretiskt var möjligt, men att mitt ordförandeskap i RUG möjligen skulle göra det svårt. Han uppgav dock att han principiellt inte har något emot att journalister reser dit ”bara de rapporterar objektivt och speglar landet på ett brett sätt”. Det var lite oklart var dessa kriterier innebär.

När jag försökte hävda att Eritreas beteende gjort att omvärlden fått en mycket dålig bild av landets regering svarade han att man var beredd att betala det priset för rätten att på egen hand avgöra vad som ligger i nationens intresse. Tyvärr ett ganska vanligt argument i nya stater där den nationella självständigheten ställs över grundläggande demokratiska principer.

Kort sagt: inget nytt under solen.

Vi är inte för en bojkott

Sällan har en liten, ideell organisation fått så snabbt och brett genomslag i medierna, som Reportrar utan gränser, RUG, fick i samband med protesterna mot OS-facklan. Några strategiskt placerade fanor med handklovarna på så var saken klar. Jag hade just valts till ordförande när stormen bröt ut och blev lite förvånad över
en del missuppfattningar i debatten.
Jag tänker dels på frågan om en OS-bojkott. RUG förordar inte någon bojkott av hela OS. Pariskontoret var inne på den linjen för några år sedan men har ändrat sig. Däremot anser vi att världens statsledningar bör stanna hemma från invigningen eftersom Kina inte levt upp till de löften om press- och yttrandefrihet som gavs i samband med att Kina fick OS år
2001.
Dessutom bör både politiker och andra (gärna även idrottare) använda OS för att påminna omKinas övergrepp mot yttrandefriheten.
Jag har också fått många frågor omvår organisations metoder. Ska journalister verkligen ta ställning på det här viset? För det första är RUG inte en publicistisk organisation.
Vi är en ideell förening som arbetar för press- och yttrandefrihet, och i den rollen är det vår plikt att peka på Kinas övergrepp, liksom det är vår plikt att kritisera
övergrepp i andra länder, även i Sverige om det är nödvändigt.
OS har gett oss en möjlighet att sätta fokus på Kina.
Självklart ska vi ta den möjligheten.

Bra analys av DN

I dag skriver DN, både på ledar- och nyhetsplats, om den markanta skillnaden mellan Kinas och Burmas hantering av den senaste tidens naturkatastrofer. Burmas junta fördröjer hjälpsändningar, stoppar all insyn i katastrofområdet och enligt många uppgifter säljer de utländska sändningar istället för att dela ut dem till behövande.
Kina har visat stor öppenhet efter jordbävningen. Det finns inga tecken på att de stoppar utländsk rapportering och de har gått in med massiva hjälpinsatser.
Det är uppenbarligen skillnad på diktaturer och diktarurer.
Det visar att Kina kommit en bit i sitt arbete för att öppna och humanisera sitt politiska system. Vid tidigare katastrofer har regimen mörkat.
Å andra sidan är Kina Burmas främsta uppbackare, ekonomiskt och politiskt. Så alldeles entydigt är det ändå inte.

Det är Kina som är problemet

Efter den senaste tidens aktioner mot OS-facklan, bland annat från Reportrar utan gränsers sida, får jag nu hela tiden frågor om det är rätt att journalister protesterar på det viset. Nyligen pratade jag med tidningen Journalisten, och fick frågan om det inte kan vara kontraproduktivt. Tänk om Kina gör det svårare för journalister att arbeta på grund av Reportrar utan gränser.
Det är på flera sätt en märklig fråga.
Reportrar utan gränser har alltid arbetat för pressfrihet i världens länder. På senare tid har man genomfört ett antal helt fredliga aktioner för att sätta fokus på Kinas övergrepp. Det kan inte vara vårt problem om det får Kina att ytterligare skärpa sin censur. Det kan inte vara vårt problem om Kinas ledare drar den slutsatsen av att de nu möts av internationell kritik.
Med detta sagt vill jag också passa på att säga att alla aktioner för pressfriheten självklart måste genomföras på ett sådant sätt att de inte i sig själva är ett hot mot den friheten. Men några sådana missgrepp har jag ännu inte sett.

Kappelin skriver klokt om Italien

I dagens Journalisten gör Kristina Kappelin en intressant analys av massmedier och journalistik i Italien. När Berlusconi nu gör comeback som premiärminister rasar en samlad kår av vänsterdebattörer, skriver Kappelin. Men censuren, eller kanske ska man skriva självcensuren, uppfanns inte av Berlusconi. "Varje stor drake i landet är direkt knuten till politiska eller ekonomiska maktcentra".
Samtidigt, tror jag att hon menar, är Berlusconis ställning unik eftersom han samtidigt är landets högste politiske ledare och den störste medieägaren.
En intressant krönika. Läs den här!

Fotograf från AP ska friges

Imorgon friges den sedan nästan två år fängslade fotografen Bilal Hussein. Han fängslades av amerikanska trupper i Irak och anklagades för samröre med terrorister. Hussein hade gjort det till sin specialité att fotografera effekterna av terrordåd efter den amerikanska ockupationen, och var bland annat med som en av flera fotografer som fick Pulitzerpriset 2005.
Den amerikanska militärledningen fattade misstankar mot honom eftersom han alltid var på plats först av alla journalister, och militären hävdade till en början att de hade mycket goda bevis mot honom. Men nu släpps han alltså utan rättegång, efter mycket lång tid i häkte.
Hans tid i fängelse påminner oss om de övergrepp mot press- och yttrandefriheten som skett i skuggan av det så kallade kriget mot terrorismen. Vi får aldrig släppa den frågan, hur många övergrepp som än görs i länder som Burma och Kina. Länder i Väst har ett särskilt ansvar för pressfriheten, eftersom det är våra regeringar och politiker som säger sig försvara själva idén.
Då måste man göra det även i praktiken.

Halvägs av Reinfeldt

Under trycket av en nästan förvånansvärt stark opinion i Sverige tycks Reinfeldt, trots sin tvehågsenhet tidigare i veckan, haft med sig en lista med samvetsfångar som borde friges när han träffade Kinas ledare i Peking.
Om så är fallet är det bra. Kraven på att statsministern ska tala klarspråk med Hu Jintao och vuxit sig allt starkare sedan protesterna i Tibet krossades av Kinas militär för ett par veckor sedan. Han tycks ha mött sina kritiker halvvägs. Men han sade inget om Dalai Lama och det framgår inte om han lyft fram pressfriheten i sin kritik av Kinas övergrepp.
Dessutom väntar vi på att regeringen ska ändra inställning och bokotta OS-invigningen också. Ett krav som bland andra Reportrar utan gränser ställt.

Tomt på hedersläktaren

FN:s generalsekreterare Ban Ki Mon uteblir från OS-invigningen. Det gör även Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, liksom Tysklands och Polens regeringschefer och EU-parlamantets talman. Parlamentet anser att alla politiker bör stanna hemma från OS så länge Kinas ledning vägrar tala med Dalai Lama.
Den svenska regeringen håller dock benhårt fast vid att de ska vara med vid OS-invigningen.
Det kan bli ensamt på hedersläktaren. Några representanter från Burma, Nordkorea och Sverige.

Grekland åtalar för OS-protest

De tre representanter för Reportrar utan gränser som greps i samband med protesten mot OS-facklan i Grekland förra veckan kan komma att åtalas. En åklagare undersöker just nu möjligheten att väcka åtal för "kränkning av nationell symbol".
En rätt märklig åtalspunkt i ett land som säger sig respektera yttrandefriheten. Särskilt som protesten riktade sig mot Kina, inte den grekiska OS-historien.
De greker som varit upprörda mot aktionen har också nämnt Reportrar utan gränsers förvanskning av OS-symbolen som en kränkning. Men den symbolen ritades faktiskt av en fransman, så det faller också platt till marken.
Om de döms i Grekland kan de få ända upp till ett års fängelse. Men så långt går det inte.

Motoffensiv

Det verkar oklart hur många journalister som faktiskt arresterades igår. Fem, säger vissa uppgifter, åtta säger andra. Helt klart verkar det vara att det rör sig som journalister som inte ackrediterat sig. Det är en metod som jag själv ibland använt när jag rest i diktaturer. Vill man inte ha en "ryggsäck", det vill säga en säkerhetsagent eller "guide" med sig på resan måste man ofta göra så.
Helt klart verkar det också pågå en maktkamp inom det styrande partiet Zanu-PF. Mugabe verkar inte förstå att han förlorat och folk runtomkring honom slåss för sin politiska överlevnad och sina ekonomiska privilegier.

Protestera mot Mugabe

Enligt uppgift har åtta journalister ikväll arresterats på ett hotell i Zimbabwe. Nyheten är mycket alarmerande. President Robert Mugabe har dragit ut på offentliggörandet av resultatet i helgens presidentval, och hela Zimbabwe håller andan. I det läget kan arresteringen av journalister vara ett tecken på att han är på väg att åter ta greppet om sitt hårt prövade land.
Journalister har länge arbetet under hårt tryck från Mugabes regim. För några år sedan sprängdes en bomb i den oberoende tidningen Daily News tryckeri, många inhemska journalister anklagas för att vara opatriotiska och förföljs av myndigheterna.
Omvärlden måste nu protestera mot Mugabes hantering av hela valprocessen, liksom mot arresteringen av åtta journalister i Harare.

Vad ska Lindberg göra?

Reportrar utan gränsers avslöjande att regimen i Kina inte tänker leva upp till sitt löfte att låta utländska journalister arbeta fritt under OS har slagit ned som en bomb.
Det dokument Reportrar utan gränser kommit över slår fast att lokala myndigheter ska göra allt för att leda journalisterna in på ämnen och nyheter som är ofarliga för regimen. Särskilda propagandaenheter ska utbilda allmänheten så att de kan ge ”rätt” svar på journalisternas frågor. Hela strategin andas kontroll och begränsningar.
De flesta visste väl detta, men nu finns det svart på vitt.
Ett tungt avslöjande för de kinesiska OS-arrangörerna.
Och vad säger Internationella olympiska kommittén, IOK?
Sveriges representant Gunilla Lindberg lovar att kräva en förklaring av den kinesiska regimen. Det är bra, men vad ska IOK göra om Kina ändå inte lever upp till det löfte man avgav när man fick OS för sju år sedan? Ska IOK ställa in hela arrangemanget?
Självklart blir det inte så. Spelen blir av, hur mycket Kina än kränker de mänskliga rättigheterna. En bra bild av de moraliska dilemma IOK satte sig i när Kina fick spelen. IOK är nästan som gisslantaget av världens största diktatur. Alla frågor besvaras med att den olympiska rörelsen inte ska politiseras. Samtidigt är det just detta Kina gör.
Hur Lindberg och hennes kollegor än gör blir det fel.